Det låter så otroligt hemskt att skriva så, att farmor är död. Men tyvärr är det precis så det är, och det är inte lönt att försöka skriva om det på något finare sätt. I morse dog farmor lugnt och stilla, efter att ha varit inlagd på sjukhus i nästan 2 dygn. Hon har varit lite halvdålig ett tag, och tydligen blivit betydligt sämre de senaste veckorna, och i måndags morgon hittades hon liggandes medvetslös och nedkyld på golvet. De trodde att det bara handlade om minuter innan hon dog, men farmor har alltid varit envis och stark så hon höll ut till i morse. 

Även om jag var beredd på att hon inte skulle leva hur länge till som helst är det väldigt tråkigt. Jag har alltid kännt en stark koppling till min släkt bakåt i tiden särskillt på pappas sida, och nu känns det lite som att den länken huggits av. Farfmor var en typisk småländsk bondfru! Hon lagade mat, bakade och donade. Senast i sommar bjöd hon in församlingen på bibelstudium och hade själv bakat hela fikat, 94 år gammal. Hon var också typexemplet på den småländska snålheten. Inte snål mot andra, hon bjöd mer än gärna. Men ingen mat fick slängas, och alla saker skulle lagas och återanvändas till MAX. På bilden här hade hon precis insett att det kanske var dags att köpa en ny golvmopp eftersom den hon hade började bli lite "opraktisk". 

Men även om det är väldigt tråkigt och tomt, så dog hon på ett mycket bra sätt. Hon var 94 år gammal, bodde hemma i sin egen lägenhet och hade inte ens hemtjänst. Och de sista dygnen i liv satt hennes barn vid henne konstant, och hon dog lugnt, stilla och smärtfritt. Och jag, som kristen, är ju övertygad om att farmor har det bättre nu hos Gud tillsammans med farfar som dog redan för 22 år sedan. Men det hindrar inte oss från att komma sakna henne.