Som många av er säkert märkte var det påsk i helgen. Förutom att påsken innebär ägg, kycklingar, gula färger och påskmust, är det den klart viktigaste högtiden för oss kristna. Det är då vi firar att Jesus dog för våra synder, och sedan uppstod som segrare över både synd och död. Någon som kanske inte helt passar in i det sammanhanget är Capten Jack Sparrow. Men ändå värmde jag upp påskhelgen med att på onsdagen gå på en konsert/filmvisning av Pirates of the Caribbean, med en stor liveorkester som spelade musiken. Det var otroligt häftigt! Orkestern spelade fantastiskt bra och som trombonist och livsnjutare blev jag mycket nöjd över att det mer eller mindre konstant var bastrombonsolo. Maffigt! :D

På torsdagen åkte jag ner till Lönneberga för att hälsa på föräldrarna. Jag hann också vid två tillfällen besöka vår lilla kyrka. Även om det inte är någon regel, är det en tradition att klä sig mörkt och färglöst på långfredagen, och som ni ser hade vi alla lyckats väldigt bra med att följa det! På påskdagen brukar vi istället ofta ha ljusa och glada färger. En fin symbolik =)

I familjen finns nu inte mindre än tre hundar, varav två är ganska små valpar. När Cecilia köpte sin första hund, Milly, höll hon på att ta knäcken på mamma och pappas hund Nicki, genom att springa runt som ett yrväder och hoppa upp på ryggen på stackars skröpliga och halvblinda Nicki. När så Christina köpte sin hund, Lucia, trodde vi att Milly skulle ha förståelse för att hon var sprallig och vild, men Milly hade inget till övers för en busig Lucia. Och nu är det lilla Alice (ljusa hunden på bilden) som har blivit alla hundar och människors stora skräck. När de andra hundarna hör hennes steg närma sig hoppar de upp i gardiner och lampor för att undvika den läskiga hunden. Alice å sin sida tror bara att de busar och skulle aldrig få för sig att skada någon!

På fredagen åt vi också vår traditionella trerätterspåskmiddag. Egentligen brukar vi äta den på söndagen, men vi tog det på fredagen i år eftersom jag var tvungen att åka till Stockholm igen redan på fredagen. 

Här ser ni mig med mitt fadderbarn Eliah. Han är nu drygt 7 månader gammal och har som stora intressen att titta, sitta i knät på folk, vara gullig, äta, bajsa och sova. Han tycker även att det är rysligt kul att springa runt i sin gåstol och se hur många saker han kan riva ner innan mamma och pappa hinner ingripa. Ärligt talat tycker jag det verkar väldigt roligt och skulle gärna prova det om det hade varit socialt accepterat!

Det här är inte en bild från julafton. För vid julafton var det barmark. Men på långfredagen däremot kom det snö! SUCK! Jag älskar snö, men den ska komma på vintern, och inte efter att det redan blivit vår och blommor slagit ut! Jag har skickat ett protestbrev till SMHI och uppmanar er alla att göra detsamma!

Anledningen till att jag åkte upp redan på fredagen var för att kunna vara med och gå en vaktparad med AMK på lördagen. Det var ett ganska långt tag sedan jag gick vaktparad men i förra veckan gick jag två stycken. Jag trodde inte jag skulle komma ihåg något, men det gick relativt bra och var rysligt trevligt! Man behöver en parad lite då och då!

Efter vaktparaden åkte jag till Tomas och Sigrid i Helenelund och fick vara med på en riktig påskfest. Vi fick en påskmiddag, påskdessert, påskgodis och rysligt trevligt sällskap. Dessutom hann vi sjunga en hel massa sånger ackompanjerade av Tomas virtuosa pianospel. 

På söndagen skulle jag egentligen gå ytterligare en vaktparad, men eftersom vi fick ett påskväder med minusgrader och snö, blev paraden i sista sekund inställd, och istället hann jag gå på en påskgudstjänst innan jag fortsatte fira påsk i Helenelund med mat och sällskapsspel.

För att runda av en otroligt trevlig påskhelg, tillbringade jag annandagen med Steffi i Kista, där vi tittade på snabba bilar och åt på fransk restaurang. Jag tror bestämt att jag hittade receptet på en lyckad och välbalanserad påskhelg! :D  

Ibland får jag frågan om man inte förlorar musikglädjen när musiken blir ens jobb och man håller på med det på heltid. Nu är ju jag i och för sig inte en jätteetablerad musiker, och jag kan ju aldrig garantera att det inte ändrar sig, men jag måste ändå säga NEJ, NEJ, NEJ!! Musikglädjen förloras verkligen inte! Tvärt om tycker jag bara det blir roligare och roligare ju längre jag håller på. För varje månad som går får jag bättre och bättre kontroll på mitt instrument, och resultatet kommer närmare och närmare det som jag vill uppnå.

Jag kan ärligt säga att jag ser fram emot vartenda rep eller konsert jag har, såvida jag inte är sjuk. Sen kan ibland entusiasmen försvinna under repets gång om jag är väldigt sliten, om musiken är brutalt dålig eller de andra musikerna är otrevliga (vilket händer otroligt sällan). Ni har kanske någon gång prövat att spela guitar hero? Den där känslan som man får när man bara vill göra det liiite bättre nästa gång och sätta det helt perfekt, det är den man får när man spelar orkester också. Fast gånger 100. I guitar hero handlar det bara om att vara ungefär synkad och trycka på rätt knapp. I orkestern är det för det första mycket bättre musik och dessutom kan du alltid slipa lite mer på att vara helt synkad med dina kollegor, att intonationen ska bli lite bättre, att klangen ska vara topp, att du artikulerar som stämledaren, att du fraserar snyggt o.s.v  Och när du lyckas bra blir resultatet fantastiskt. Det finns inget bättre än när man spelar en perfekt intonerad och balanserad trombonkoral! :D

På sistone har jag fått spela en del roliga projekt. Förra veckan hade jag praktik hos radiosymfonikerna där vi spelade Dvorak 8. Ett väldigt fint stycke! Lyssna på första satsen (och fortsätt sen med de andra satserna också), och lägg märke till trombonkoralen som ligger under cellomelodin:

Jag fick sitta och spela tillsammans med Håkan Björkman, som är solotrombonist i radion, och dessutom är min lärare nu. Han är en riktig världsstjärna på trombon. Tyvärr ligger hans skivor inte ute på spotify än, men det finns lite liveklipp på youtube, ifall det skulle vara någon av er som mot förmodan inte känner till honom:

Ni hör ju hur fantastiskt bra det låter! Dessutom är han ett tekniskt djur. Kolla det här klippet:

Ni förstår ju själva hur kul och inspirerande det är att få spela med honom, och undervisas av honom. Och nu har vi faktiskt suttit i sektion två veckor i rad. För det var en av trombonisterna i radion som blivit sjuk, vilket naturligtvis är mycket tråkigt, men fick det goda med sig att jag lite snabbt fick hoppa in på ett kortvick. Vi spelar ett nyskrivet stycke som jag inte helt har bestämt mig för vad jag tycker om det, men som är roligt att spela. Mycket rytmer och synkoperade rörelser som ska passa ihop. En utmaning, och helt annorlunda än Dvorak 8! 

Jag har också lite praktik på operan samtidigt, där jag spelar den berömda svansjön av Tjajkovskij. Ballet och opera är alltid väldigt spännande att spela, för det kan vara tvära kast i tempo, och hända lite allt möjligt, så man får hålla full koll på dirigenten. Dessutom är det ca 50 sidor trombonnoter, så det är mycket att spela också!

Så idag har jag haft rep på radion, nördat trombon och spelat duetter med Håkan och avslutat med ett kvällsrep på Operan. Kan ni tänka er något bättre? :D

Emellan olika rep och övningspass hinner jag dessutom gå promenader och njuta av det fantastiska vårvädret, och gå på konserter. Jag har gått på en hel del konserter på sistone, och i lördags lyssnade jag på Håkan Hardenberger när han spelade Deans trumpetkonsert. Det var helt otroligt bra! Jag älskar verkligen sån musik, det är fantastiskt! Det finns en liveinspelning på youtube från en tidigare konsert. Om ni inte orkar lyssna på allt kan ni åtminstone lyssna från 27:45 till slut. 

Ok, nu har jag svamlat om allt möjligt, men för att komma tillbaka till det jag började med: att få satsa musik på heltid är helt fantastiskt. Jag kan inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra. Det finns bara två negativa saker med det. För det första är man upptagen jämnt, och måste åka till jobb/skola och öva varje dag oavsett om det är söndag eller tisdag. Men det har jag egentligen inget problem med. Det andra är att det är väldigt hård konkurrens, extremt svårt att få ett jobb, och svårt att överhuvudtaget veta om man kommer kunna livnära sig på det. Men just nu skiter jag i det. Om jag så blir fattig och får sova under Skanstullbron är det värt det! :D 

(Det här inlägget skrevs 1 april. Tolka det som du vill 😉)

Jag är så vansinnigt glad och uppe i varv just nu! Jag fick det sjukaste samtalet för några timmar sedan. Jag såg att det var ett 001-nummer. Alltså från USA. Jag tänkte att det förmodligen var någon telefonförsäljare, men svarade ändå. Det visade sig att det var Jay Friedman, solotrombonist i Chicago Symphony Orchestra. Det är en av världens bästa orkestrar och speciellt brasset är legendariskt, så jag blev minst sagt lite paff. Men det sjukaste var inte att han ringde, utan att han frågade mig om jag ville komma dit och vicka ett år för att Michael Mulcahy skulle vara tjänstledig. Det är ju helt galet!
Jag fattade ingenting för ärligt talat är jag inte i närheten så bra som man borde va för att jobba där. Och jag har för övrigt aldrig spelat i USA så vet inte hur de kände till mig. Men det visade sig att de sett min video på Youtube som jag gjorde för några år sedan. Ni vet den här:


De tyckte inte att jag spelade särskilt bra men däremot var de väldigt fascinerande över att jag kunde spela sex stämmor samtidigt (De är ju inte kända för att vara smarta) vilket passade dem väldigt bra eftersom deras budget för vikarier hade stramats åt, så om jag kunde täcka upp flera stämmor samtidigt tyckte de att det var väldigt smidigt.

De frågade också om jag kunde spela horn och trumpet, och jag sa att det var en baggis för mig. Så nu måste jag lära mig horn och trumpet innan juni, när jag börjar. Det ska bli otroligt spännande att flytta till Chicago och få jobba i orkestern!