Jag vet inte om ni kommer ihåg när jag för något år sedan skrev om en mycket traumatisk händelse när jag skulle undervisa några franska barn? (http://teha.bloggplatsen.se/2018/02/03/11512391-en-jobbig-situation/) 
För två månader sedan började jag att jobba i ett liknande projekt som heter "orchestre démos", och som är inspirerat av "el sistema" som blev så framgångsrikt i Venezuela. Så en gång i veckan undervisar jag en skock barn från lite tuffare förhållanden att spela brassinstrument. 

Dels ville jag göra det för att det är bra villkor och hjälper mig att få ihop till en frilansstatus här, men sen tycker jag också det kan vara ett superbra sätt att lära sig att undervisa lite också. Vi är alltid två musiker vid varje "ateljé" som de kallar lektionerna, och gruppen jag är i är helt nybörjare. Det är sju grupper i Paris där varje grupp är ett speciellt instrument eller instrumentgrupp och tillsammans bildar de en symfoniorkester som ska göra en slutkonsert i stora filharmonin i Paris i juni. Det svåra med min grupp är att de började ett halvår efter alla andra, och ska på kort tid lära sig en hel massa saker för att klara konserten. 

Men det är ju inget problem. Det är ju bara att jobba pedagogiskt och effektivt. Skulle man kunna tänka. Men det har visat sig vara lite svårare än så för när jag ska lära trombonerna att spela tonen F så springer ena hornisten iväg och gömmer sig under bordet, den andra leker med en ballong han fått, den tredje måste gå på toan för tredje gången på 30 min. Dessutom så vill trombonisten Agda (ok, alla namn är påhittade så ingen av dem ska hitta min blogg och känna sig mobbad) inte spela för den här dagen var hon inte så glad, och Evert vill gärna spela, men struntar totalt i mina instruktioner. Ellen vägrar vara i samma klass som Magdalena för Magdalena gör fula miner åt henne, och Nils spelar konstant jättestarkt så man inte hör något o.s.v o.s.v. 

Jag tycker verkligen mycket om alla barnen, och de tycker om mig också och blir glada varje gång jag kommer. Men det finns 0 diciplin och 80% av tiden går åt att försöka få någon ordning på dom. Alla tycker att det inte är dom själva som pratar mest, eller att det är någon annan som springer bort från sin plats hela tiden. Vid lektionen den här veckan försökte vi snacka med dem innan vi började och säga att det är superviktigt att alla respekterar reglerna, och jag tyckte ändå att lektionen fungerade bättre än förra veckan. Men en pedagogiskt referant från projektet, som var mer på just den här lektionen verkade smått chockad. Hon sa att om jag kände att det var för jobbigt och behövde stöd eller inte kände att jag orkade mer kunde jag bara ringa, haha. Men hon sa att projektet behöver någon som mig som aldrig tappar tålamodet (hon kan ju prata med mina syskon och se om de håller med  ), men hon tyckte att jag kunde vara mer noga med att säga att om man inte respekterar reglerna får man gå ifrån tills att man lugnat ner sig och kan vara med igen. Jag ska pröva det nästa vecka.  

Men trots allt så måste jag säga att jag tycker att det är kul. En gång i veckan är lagom, men det är kul att vara med i ett sånt projekt med allt vad det innebär och det är ett projekt där det finns bra resurser för allt stöd man kan tänkas vilja ha. Men tacka vet jag mina syskonbarn som är rena änglar.