Förra veckan fick jag besök från Sverige igen. Den här gången var det Anna som åkte ner till Paris. 

För ca hundra år sedan levde en snubbe som hette Claude Monet. Ni kanske har hört talas om honom? Han tyckte om att måla tavlor av sin trädgård, och både jag och Anna tycker att det är trevligt att kolla på hans tavlor av hans trädgård. Så vi körde lite Monet-tema på den här helgen. Vi värmde upp på fredagen med att gå till Musée de l'Orangerie, där han målat sin näckrosdamm på 8 gigantiska tavlor som sitter upphängda i två ovala rum. 

Dagen efter åkte vi till byn Giverny där han bodde och hade sin berömda trädgård. Giverny ligger i Normandie, precis på andra sidan gränsen från Île-de-France (Parisregionen). 

I det här huset bodde alltså Monet, med sin stora familj. 

Det är ändå lite häftigt att traska runt i Monets hem och se var han brukade sitta och måla, äta och filosofera över livet. 

Det här är utsikten från hans sovrumsfönster. Inte så pjåkigt!  

Kanske känner ni igen den här gången från någon av hans målningar?

Den här lite mer ordnade delen av hans trädgård ligger närmast huset... 

... och på andra sidan en väg, ligger hans kända näckrosdamm. 

En väldigt charmig och fin park, som jag länge velat åka till. Tyvärr är det inte blomsäsong för näckrosor just nu, men det var väldigt fint ändå. 

Byn Giverny är en ganska liten ort, med cirka 500 invånare. Men ändå har den lite "tätbebyggelse" med restauranger, caféer, hotell, småbutiker o.s.v I svenska orter med 500 invånare brukar det generellt sett bara vara utspridda villor eller radhus, med en konsum och en pizzeria i "centrum". Nu är i och för sig Giverny en turistplats, men generellt sett har man mycket mer levande och mysiga byar i länder som Frankrike, Tyskland och Italien. Nu ska jag inte bli politisk, men jag har ju mina idéer om varför det är så.

I Frankrike har man ofta väldigt små kommuner (Det finns ca 36 000 kommuner i Frankrike, med i genomsnitt knappt 2 000 invånare i kommunen) och Giverny är alltså sin egen kommun. Och här på bilden ser ni la Mairie de Giverny, vilket motsvarar Givernys kommunhus. 

Jag älskar höjder och utsikter. Så jag klättrade upp på en kulle där jag fick en riktigt fin utsikt över landskapet. Men det var faktiskt jobbigare än man kunde tro, för det var stekande sol och 23 grader, vilket blir ganska varmt när man går uppför släpandes på en ryggsäck. Så jag blev rejält svettig och helt slut, vilket känns lite märkligt mitt i Oktober =)

Här ser ni en del av byn Giverny. 

I Nordmandie finns det, till skillnad från Paris, många korsvirkeshus och i lilla staden där vi tog tåget till Paris fanns det  några stycken. Gulligt säger jag!

Här ser ni Anna i Luxemburgträdgården i Paris. En jättehärlig trädgård som dessutom ligger bra till när jag har varit i kyrkan på söndagarna, så ibland hamnar jag här med en bok i solen. Hela förra veckan (och även en hel del den här veckan) var det fantastiskt väder, med inte ett moln på himlen och 22-26 grader på dagen. För mig som svensk känns det lite konstigt att mitt i oktober bli lite solbränd och kunna sitta med kortärmad tröja utomhus på kvällen. 

Men en söndag med fint väder är man sällan ensam om att tycka att det är härligt att sola på en filt. 

Lite senare på söndagen skulle vi träffa Annas gamla kompis från Skottland som ställde upp som min borgesman för lägenheten. Vi sågs vid Bois de bologne, vilket är en stor park och skog i västra delen av Paris. 

Jag har faktiskt aldrig varit i parken tidigare, så det var på tiden att jag åkte dit!

Målet för vår promenad i parken var Fondation de Louis Vuitton som är en byggnad där man vill främja all möjlig form för kultur. När vi var där var det en utställning från Museum of Modern Art i New York. 

Själva byggnaden är typ lika häftig som muséet själv! 

Ett halvdåligt försök att ta en groupi med den gamla spegelmetoden. 

Modern konst kan ju vara lite allt möjligt. T.ex en blå linje över massa konstverk. Men jag gillar det. Man upptäcker alltid någonting häftigt eller märkligt med modern konst. 

En utställning gick ut på att man gick in i ett rum, där en av de anställda satte ett sträck för hur lång man är, och skrev namn och datum. Tillsammans blev det en ganska häftig effekt på väggen. 

Här ser ni kanske mitt namn, ganska mitt i bilden. 

I ett rum hade de satt upp högtalare i små grupper runt om i rummet. Varje högtalare var en röst i en kör som sjöng någon gammal renässansmusik. Jättefint och en häftig upplevelse att sitta mitt i "kören", och att kunna gå runt under tiden de sjöng.  

Från takterassen på muséet kunde man bland annat se affärsområdet La défense.

Att sitta på en uteservering och ta ett glas vin är ju nästan obligatoriskt när man är i Paris. Och att då göra det på konstnärstorget på Montmartre är inte helt fel. Precis till vänster om bilden satt flera konstnärer och målade av folk. 

Vi tog också en tur genom Quartier Latin. Jag tog inte så många bilder, för jag orkade inte fippla med kameran. Men den här gatan tyckte jag bara var så typiskt parisisk. Husen och lamporna är typiskt paris, man ser Eiffeltornet och det är uteserveringar längs med gatan. 

Panthéon

Jag avslutar med en till Paris-typisk bild. Husen, träden, röda markiserna och svarta staketet med guldtoppar längst bort.

Nu har jag fått en rejäl injektion från Sverige, med besök två veckor i rad. Så nu står jag mig fint till nästa fredag när jag själv ska åka till Sverige! 

I förra veckan fick jag ett litet snabbt besök från Steffi. Det var den första övernattande gästen som jag hade. Här ser ni Steffi tillsammans med en okänd man. Ni ser ju själva vem som var mest nöjd!

Steffi ville nämligen hellre hamna på bild med mig! Och det känner jag mig naturligtvis mycket smickrad över.

Det här var första gången Steffi var i Paris, vilket innebar att jag fick visa henne alla turistiga platser i Paris. Med start vid Notre-Dame.

Och efter en lång promenad förbi Tuilerierna, Champs-Elysées och les Invalides, fick hon äntligen se huvudattraktionen Eiffeltornet. 

Det var en perfekt kväll för att sitta på en filt och snacka medan solen gick ner. 

Dagen efter gick vi till en park som inte ligger så långt från mig, Parc des Buttes-Chaumont. En jättetrevlig, lite vildvuxen park, där jag och många andra brukar lägga vår löptur. Fin miljö för en löptur, men otroligt jobbigt eftersom den är väldigt kuperad.

Från en utsiktsplats i parken ser man bort till Sacré-Coeur som ligger på berget mitt emot. 

Och Sacré-Coeur är ju också en plats som man måste besöka när man är i Paris för första gången. 

Precis i närheten av Sacré-Coeur ligger konstnärskvarteren i Montmartre. Här sitter alltid ett tjugotal konstnärer och målar, och vill sälja tavlor till turister. 

Paris är ju över lag ganska platt, men just vid Montmartre är det gott om backar och trappor. När vi hade traskat runt under stan så mycket att vi hade ont i ben och fötter, åkte vi hem till mig, drack lite vin, käkare choklad och kollade Amelie från Montmartre. Hon kutade ju runt i just de här kvarteren. 

I lördags natt var det kulturnatt i Paris. Eller "nuit blanche" som den kallas. Nuit blanche betyder en natt när man inte sover. Och kulturnatten höll på fram till kl. 07:00, så det fanns absolut möjlighet för att skippa sömnen.

Jag var egentligen inte på jättemånga av de officiella konstutställningarna, eftersom det ofta var en lång kö, och jag inte orkade köa. Så jag gick mest runt och kände in stämningen i stan och lyssnade på gatumusikanter och kollade på gatushower. 

På ett ställe radade några deltagare av "Mister France" upp sig. Det här verkar vara från departimenten så de ska väl vara med och tävla om att bli den slutgiltiga vinnaren i regionen, och så småningom hela Frankrike. 

Det var mycket folk i rörelse den här natten. Jag gillar att det var mycket liv och rörelse, men det var egentligen lite för mycket folk för att man verkligen skulle kunna ta del av kulturnatten. 

Här hade jag precis missat någon flashmob, verkar det som. Jag såg inte helt vad som hade hänt, men folk applåderade mycket så det borde ha varit något bra. =)

Nu i veckan har jag haft första symfoniorkesterprojektet i Paris. Vi spelade bland annat det bästa stycket som någonsin skrivits, nämligen Tjajkovskijs sjätte symfoni. Ett verk som jag lyssnat på miljoner gånger, men som jag ändå får gåshud av varje gång jag lyssnar på det!

Redan i början av första satsen börjar det mystiskt, sorgset och fantastiskt vackert med fagottsolo. Sen kommer ett lite gladare och pampigare avsnitt innan det kommer ett lugnt och vackert tema från 5:00. Första satsen fortsätter att svänga fram och tillbaka mellan vackra lugna avnsitt, häftiga krigiska avsnitt och fantastiskt pampiga avsnitt. Lyssna från 12:40 med hela brasset och den hetsiga musiken, och smärtan som kommer efteråt, framför allt från 13:40. Helt magiskt! 
Lyssna också särskillt på den korta men fina trombonkoralen från 11:03 (jag tycker iofs inte att de spelade den så fint på den här inspelningen) och brasskoralen i 18:00. Hela koralen avslutas med bara tromboner, tuba och puka. Läskigt men snyggt!

Lyssna på hela satsen, och ge den flera chanser. Den blir bara bättre och bättre!

Andra satsen är en fin och härlig dansant sats. Den brukar beskrivas som en haltande vals, eftersom den inte är skriven i 3/4 som valser egentligen skrivs i, utan i 5/4. Satsen är lättsmält och här hörs inte smärtan som man kunde höra så tydligt i första satsen. 

Det är nu det sjuka i de här symfonin kommer. En symfoni är nästan alltid i fyra satser, där första satsen presenterar hela symfonin och innehåller ganska många karaktärer och där sista satsen är en finalsats som är mäktig och pampig och slutar med ett tydligt slut. Däremellan brukar det vara en lekfull eller dansant sats (sats 2 i den här symfonin) och en lugn och sorglig sats (lyssna t.ex på Tjajkovskijs symfoni 5, sats 2, eller Brahms 3, sats 3). Men i den här symfonin har Tjajkovskij låtit den tredje satsen vara en tydlig finalsats. En rolig och bullrig sats som avslutas med ett supertydligt slut. Lyssna från 8:00 till slut så hör ni det utdragna slutpartiet där han riktigt förbereder publiken på att nu är det slut. Och vid VARJE konsert är det alltid en del av publiken, eller hela publiken som applåderar. Inte så konstigt med tanke på hur satsen är skriven. Men det är faktiskt inte slut där. För efter den satsen kommer den här satsen:

Om det är konstigt att skriva en tredjesats som låter som en finalsats, så är det ännu märkligare att skriva en finalsats som rakt igenom är supersorglig och fylld med ångest. Jag kan verkligen se framför mig en supersorglig historia. Från 6:30 kan man höra hur konflikten byggs upp till sitt klimax och från 7:10 gör han (för man kanske kan anta att det handlar om Tjajkovskij själv?) sitt sista försök att kämpa emot, men från ge upp. Vid 7:45 spelar trombon och tuba en koral där man kan höra den sista gnuttan hopp suddas ut. Hela satsen slutar med kontrabasarna som har pizzicato, som man väl på ganska god grund kan tänka sig symboliserar ett hjärta, som slår långsamare och långsamre och tillsist slutar att slå helt och hållet. Helt otroligt vacker sats och väldigt effektfullt att sluta en sån storslagen symfoni på det här sättet. 
Det nästan läskiga är att det här verket var det sista verket som Tjajkovskij uppförde innan han dog. En dryg vecka efter att han dirigerat uruppförandet dog han. Eftersom man vet att han var väldigt deprimerad och eftersom symfonin låter som den gör, är det många som menat att symfonin var något sorts självmordsbrev av Tjajkovskij. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det faktiskt skulle vara så. Men man kan ju undra varför han valde att avsluta symfonin på ett så okonventionellt sätt. 

Förutom Tjajkovskijs sjätte symfoni, spelade vi också Prokofievs "kärleken till de tre apelsinerna". Mycket rolig musik att spela, även om den inte är någon Tjajkovskij precis ;) Det var ett trevligt projekt, men det var ett projekt för dirigentstudenterna, vilket innebar att alla 6 studenterna skulle få pröva dirigera allt. Det blev väldigt många avbrott och mycket undervisning av dirigenterna, och väldigt lite jobb med själva orkestern. Så det känns som det hade kunnat bli ett ännu bättre resultat. Men det blev ändå ok. Faktiskt filmades konserten och direktsändes, så om ni vill se hur det lät kan ni kolla här:
http://www.conservatoiredeparis.fr/nc/voir-et-entendre/videos/article/concert-de-la-classe-de-direction-dorchestre-dalain-altinoglu-9/

Prokofiev börjar vid 28:30

Tjajkovskij börjar vid 65:50 (sats 4 vid 104:30)

Vill ni se/höra lite trombonställen kan ni kolla bland annat 77:05, 84:55 112:40

Men ni får inte döma oss för hårt! Det var en livekonsert och första projektet för året   

Om ni nu vill höra något roligt så kan ni lyssna på inspelningen av den här symfonin som Leningrad Philharmonic Orchestra har gjort. Jag tror att brasset missade lektionen som handlade om att smälta in i klangen. Men de spelar starkt åtminstone! Lyssna från 12:15 och från 13:10! De blåser på så att tonen bara vobblar, haha. Fult, men lite roligt!