Jag har nu bott utomlands i nästan fyra år. I nästan 5,5 år om man räknar med tidigare perioder. En av de stora omställningarna när man flyttar utomlands är språket, och jag får ofta frågor relaterade till mina språkkunskaper. Jag är ju egentligen fel person att utvärdera min språknivå, men jag kan åtminstone redogöra för min egen uppfattning och reaktioner jag fått från andra.

Svenska

Svenska är ju som bekant mitt modersmål, och är fortfarande utan tvekan det språket jag pratar helst och bäst. Jag pratar svenska åtminstone 1-2 gånger i veckan, och läser och skriver meddelande på svenska många gånger om dagen, så det är inte ett språk som ligger vilande för mig.
Jag själv menar att jag inte har blivit ett dugg sämre på svenska under de här åren. Det sagt, så får jag ändå ibland kommentarer från svenska vänner att jag använder lite märkliga uttryck ibland. Till exempel råkar jag ofta säga ”det lättar mig” (ça me soulage) vilket man tydligen inte kan säga, och jag svarar ofta ”det fungerar” (ça marche) där man kanske skulle säga ”det blir bra” egentligen, eller säger ”det är det” (c'est ça) istället för ”ja precis”.
Men även om min svenska över lag inte har blivit sämre så kan jag märka att de hjärnsläpp som jag fick även i Sverige, när jag inte hittade ett ord, de har blivit fler, och ibland kan jag ha lite svårare att höra om en formulering låter klumpig. Men det handlar om väldigt små skillnader.
Något som också är vanligt är att vissa situationer som jag har upplevt på franska, kanske med många franska termer som kanske inte ens finns på svenska, kan bli svåra att återberätta på svenska. Men det handlar egentligen inte om språkkunskap utan det handlar mer om vilket språk jag minns situationen/samtalet på. På samma sätt ligger t.ex många musiktermer mig närmare till hands på franska eftersom jag dagligen har repeterat och undervisat på franska sedan 4 år tillbaka.

Franska

Franska är språket jag talar mest men inte bäst.

Många som själva inte bott utomlands har nog en övertro på hur snabbt och bra man lär sig ett språk om man bor i ett land där det talas. Man verkar tro att man automatiskt, utan att anstränga sig, bara absorberar språket och börjar prata det perfekt. Så är det inte. Jag känner folk som bott här lika länge som mig men som inte kan hålla en konversation på franska. Man får i och för sig ofta bättre motivation att lära sig ett språk man har användning av men går du inte in för det och verkligen lägger ner tid och energi så kommer du aldrig bli särskilt bra.

Jag får regelbundet frågan om min franska är perfekt nu, och om jag pratar lika bra franska som svenska. Det gör jag absolut inte. Inte ens nära. Jag pratar flytande franska, och tycker oftast inte att det är så jobbigt med språket, men jag gör väldigt många misstag och har absolut en brytning. Det händer i och för sig med jämna mellanrum att fransmän säger att de trodde att jag var fransk, eller att jag åtminstone var uppvuxen i Frankrike, men i de flesta fallen misstänker jag att det bara handlar om artigt smicker och i de andra fallen har jag nog bara haft tur med det jag sagt just då, så att min accent inte var så tydlig om man inte lyssnade efter den. För jag har bra och dåliga dagar. Vid vissa tillfällen flyter det på bra och det känns som att jag får till uttal och grammatik ganska bra. Andra dagar (speciellt andra morgnar) kan jag ha svårt att få fram en vettig mening.
Vanliga fel jag gör är att jag blandar ihop feminint och maskulint (alla substantiv är antingen f. eller m. och adjektiven böjs efter det), att jag böjer verben fel, prepositionsfel (à, de, en, sur, dans), fel/konstiga ordval och uttalsfel (r i vissa kombinationer som i tour, mercredi och serurrerie, z/s, ch/j m.m.)
Sen har jag stora kunskapsluckor på flera olika områden. Det går fint att berätta om vad jag gjort i dag, men ska jag beskriva hur man renoverar ett hus så, utöver att jag inte vet hur man gör det, har jag inte vokabuläret för alla verktyg och termer. Samma sak om du frågar mig om vanliga skogsblommor. Jag kan kanske knappt 10 olika blomnamn och sen är det slut.

Dessutom räcker det inte att lära sig själva språket för att kunna förstå allt. Man måste kunna väldigt mycket om samhället och kulturen också. Har man lärt sig svenska men inte känner till CSN, karensdag, Beck, Melodifestivalen, Grönan, SMHI, Gudrun Schyman, IVA och nollning, kommer man ändå inte kunna hänga med i våra konversationer. Det har jag upplevt extremt mycket i början här, och fortfarande är jag van vid att jag ibland bara accepterar att jag inte förstår samtalet för att jag inte konstant vill vara personen som avbryter och ber dem förklara.
På svenska kan jag förstå vad man säger även om jag egentligen bara kan urskilja 30-50% av stavelserna. På franska är det mycket svårare för mig att förstå om det mycket ljud även om jag egentligen hade förstått allt som sägs om det hade varit mindre störande ljud.

Engelska

Min engelska tycker jag nog har blivit sämre sedan jag flyttade till Frankrike. Åtminstone märkte jag skillnad de första åren. Många förutsätter att man som svensk alltid ska ha engelskan som sitt andraspråk. Men personligen har jag i hela mitt liv bara tillbringat ca 2,5 veckor i engelsktalande länder, aldrig haft mina studier eller mitt arbete på engelska och inte haft jättemånga engelsktalande vänner heller. Jag pratar egentligen bara engelska när jag är med en blandad grupp av fransmän och svenskar, där några svenskar inte kan franska. Däremot ser jag en hel del youtubeklipp och läser artiklar på engelska på internet, men då använder jag egentligen bara mina språkkunskaper passivt. Att förstå är inget problem, och att prata går väl egentligen också bra, men jag märker att jag är mycket mindre bekväm med att prata engelska än franska. Jag tycker nog att min brytning blivit ännu tydligare de senaste åren, och det är betydligt oftare jag glömmer ord.

Sen finns det fortfarande ord och uttryck som jag kan på engelska men inte på franska, och eftersom engelska och svenska liknar varandra mer i språkuppbyggnad kan en del saker va lättare att uttrycka på engelska. Men det är oftare tvärt om, att jag tycker det är lättare att säga på franska.
Min stavning ska vi inte tala om! Engelska är ju ett av de språken i världen som har minst samband mellan det skrivna och det talade språket. Det tänker man ju inte på när man är van att skriva på engelska, men nu när jag ska skriva något blir jag väldigt osäker på var jag ska slänga in ett h, ett e, ee eller ea o.s.v
Däremot är det en sjuk ego boost att prata engelska när man bara är omgiven av fransmän. Jag har aldrig känt mig så bra på engelska som när vi var med trombonklassen i Tyskland och min lärare presenterade mig som killen som pratade perfekt engelska, haha. Jag lät dem leva i den villfarelsen!


Spanska

Spanska är ett språk som jag velat lära mig sedan otroligt länge. Jag har aldrig hittat någon lämplig kurs, så jag har försökt lära mig själv, vilket för det mesta har gått riktigt dåligt. Men sedan ett år tillbaka försöker jag ganska hårt, och får dessutom en hel del hjälp från en kompis från Peru. Franskan hjälper mycket, men det är inte så nära att man förstår automatiskt, utan man behöver ändå verkligen studera och öva för att förstå. Min metod består dels i att läsa en lätt roman och stryka under alla ord jag inte förstår, och sen att jag ser de flesta serier dubbade till spanska, och försöker följa spanska kanaler på youtube. Det innebär att min förståelse blivit ok. Jag kan för det mesta förstå en vanlig vlog, ett nyhetsprogram, och största delen av en film. Att läsa nyhetsartiklar går också bra. Däremot tar det en väldig tid för mig att få fram vettiga meningar själv. Om jag verkligen bestämmer mig kan jag ha konversationer om lite enklare generellare ämnen, men väldigt lite går på automatik så jag måste fundera mycket över hur jag ska böja verb, konstruera meningar och vilka ord jag ska använda. Spanskan är ändå det språket där min utveckling går snabbast just nu, och jag tänker inte ge mig innan jag har lärt mig det flytande.
¡No abandonaré antes de estar capaz de hablar este idioma tan impresionante! (om det nu är så man säger)

Danska

För 10 år sedan, när jag bodde ett år i Danmark, gjorde jag ett tappert försök att prata danska eftersom de flesta förstod svenska så dåligt. I slutet av året gick det väl ändå ganska bra, men när jag flyttade tillbaka till Sverige kändes det märkligt att försöka prata danska, så jag höll fast vid att prata svenska, och mina danska vänner fick helt enkelt förstå. Vilket de plötligt gjorde också! Sedan dess har jag inte försökt prata danska mer än någon mening här och var när de inte förstått svenskan. Men för några månader sedan fick jag kontakt igen med en vän som inte förstår svenska. Så jag blir helt enkelt tvungen att försöka prata danska. Jag kan tillräckligt mycket danska för att höra att det låter riktigt, riktigt bedrövligt. I min hjärna är språk med skorrande r utbytbara, så med jämna mellanrum slänger jag in franska ord och meningar. Helt sjukt! Så prata danska kan jag inte säga att jag kan längre, även om min vän ändå verkar förstå min”danska” bättre än min svenska.
Däremot förstår jag danska fint. Ofta reflekterar jag ärligt talat inte över om man tilltalar mig på danska eller svenska. Jag har en svåger och syskonbarn som växlar mellan språken, och många danska vänner som pratar danska med mig, så jag är van att höra språket. Det är ytterligare ett exempel på skillnaden i aktiv och passiv språkkunskap ;)


Det stora problemet med att behöva växla mellan flera språk tycker jag egentligen inte är att jag blandar ihop dem, utan att det är svårt för hjärnan att byta från ett språk till ett annat. Är jag inställd på franska behöver jag till exempel lite tid för att ställa om till engelska och när jag försöker prata spanska slår hjärnan snabbt över till franska istället, tills den insett att nu är det faktiskt spanska som gäller.

Om någon orkat läsa all den här dyngan får ni gärna ge en kommentar och rätta mig om jag har helt fel uppfattning av min egen språknivå. Jag tar inte illa upp ;)