Nu har jag gått ett år på Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris (i fortsättningen förkortat till CNSMP, eftersom det är världens längsta namn) och en del kan nog vara lite intresserade av att veta hur skolan egentligen är, och kanske till och med är intresserad av att söka in hit. Så jag tänkte berätta lite, och det blir lite jämförelse med Kungliga Musikhögskolan (KMH) i Stockholm, där jag tidigare läst. Inte för att bestämma vilken som är bäst, för båda har fördelar och nackdelar, men för att se skillnader.

Lärare

Om vi börjar med det kanske viktigaste, lärarna, så är det naturligtvis duktiga lärare. Den ena läraren jag har, Fabrice Millischer, är en ung talangfull lärare som gör karriär som solist och lärare. Han har riktigt bra fysiska förutsättningar för att spela, och personligen tycker jag om hans musikaliska idéer, även om det kanske kan bli lite väl starkt och överdrivet ibland. Den andra läraren Jean Raffard sitter som solotrombonist (eller till och med ”supersolist”) i operan i Paris. Han är superbra på att se till att man gör det som står i noterna, att man är stabil i tempo och att det fungerar bra i orkestern. Kombinationen med en mer solistisk och en mer orkestral lärare tycker jag själv är väldigt bra, även om de ibland tycker helt olika om hur man ska spela.

Om man då ser hur det var i KMH, så tycker jag att mina lärare i Stockholm har varit helt unika! Både Sven-Erik Eriksson och Håkan Björkman har musikaliska ideal som stämmer i princip helt in på mina egna ideal. Jag har aldrig träffat någon som har sån koll på hur ambis och kroppen fungerar som Svenne, och Håkan är min stora idol vad det gäller musikalitet och teknik. Om jag skulle dela ut poäng så skulle lärarna på KMH få den poängen. Å andra sidan behöver det inte alltid betyda att jag utvecklas mest med de lärarna, för det finns så många faktorer som spelar in på det.

Elever

Att taggas av klasskompisar till att jobba hårdare är viktigt! Dessutom betyder det mycket att få spela ensemble och orkester på en hög nivå. Nivån på eleverna på CNSMP är generellt högre än på KMH. På KMH finns det riktiga toppar, men det är en betydligt lägre lägstanivå, än på CNSMP. Som exempel kan nämnas att antagningsprovet till kandidat på CNSMP för trombon är Dutilleux, och sats 1-2 av Tomasi. Det är verkligen inte lätta stycken för att komma in på kandidat. Jag hörde en som kom in i år, och han spelade de styckena otroligt bra. Det är egentligen helt naturligt att det blir så, för i Frankrike med sina 65 miljoner invånare finns två högre konservatorier. Konkurrensen blir hård!

Undervisningsmetod

En stor skillnad är undervisningsmetoden. På många instrument har man ofta instrumentlektioner tillsammans, som en masterclass. Så är det för trombon. Vi börjar dagen med gemensam uppvärmning ca 1 – 1,5h, sedan turas vi om att spela etyder, konserter och orkesterutdrag, medan de andra lyssnar. Man övar verkligen på att spela upp för folk, vilket är superbra för mig! Dessutom är lärare BETYDLIGT rakare här. En lärare säger inte att man spelar fint om man inte gör det. Jag tycker en del ibland kan gå över gränsen, och är man känslig för kritik kan man bli nedbruten. Men samtidigt älskar jag ärligheten och att de ställer skithöga krav på oss. Det är inte ok att komma till lektionen och vara dåligt förberedd. För mig är det helt rätt! I Sverige upplevde jag att man ofta var så rädd för att göra någon ledsen att man släppte igenom nästan vad som helst.

Spelstil

Jag har ganska ofta fått höra från folk i Sverige, att man har så speciell spelstil i Frankrike. Och fransmännen säger samma sak om andra länder. Jag tror att det är väldigt överdrivet! Kanske var det stor skillnad tidigare, men den är inte så stor nu. När jag gör på ett sätt i Sverige har jag fått kommentaren ”jag vet att man spelar så i Frankrike, men...” och i Frankrike har jag på exakt samma ställe hört ”jag vet att man spelar så i Sverige, men...”. Båda ville uppenbarligen att jag skulle spela på samma sätt egentligen även om de själva inte insåg det. Jag har fått höra samtidigt att jag låter väldigt fransk och väldigt svensk.

Men om man ska hitta skillnader så har fransmännen ibland ett lite annorlunda vibrato som gör att det låter väldigt fritt och lätt. De spelar ofta inte superkorta staccaton à la Christian Lindberg, utan gör generellt lite mer längd på tonerna, och många är så rädd för att använda tungan i legato att jag tycker det blir lite glissando, precis som i t.ex USA. Stockholmstrombonisterna har enligt min mening det snyggaste legatot! Men Jonathan Reith som sitter som solotrombonist i Orchestre de Paris, spelade på ett sätt som lät mer eller mindre exakt som Håkan Björkman i Sveriges Radios Symfoniorkester. Supersnyggt! Och då har Jonathan gått hela sin utbildning i Frankrike och Håkan i Stockholm. Det är det jag menar med att skillnaden inte är så stor längre.

Lektionsresurser

Man får ganska mycket lektioner. Jag får 1h med min huvudlärare i veckan, och 1h med min assistent. 2h/veckan är mer än i Stockholm. Eftersom vi ofta har gemensamma lektioner blir det lite annorlunda. Vi har i vanliga fall lektion 13-19 på tisdagar, samt 9 – 20 på torsdagar, och varannan vecka har vi en tredje dag med individuella lektioner. Några veckor har vi lektioner 5 dagar... det är för mycket! I Stockholm hade jag ca 1h/ veckan. Dessutom får man här lektioner i avistaläsning, orkesteravista, modern musik-avista, pedagogik, språk och mycket mer. Jag upplever att de har mycket mer resurser för lektioner här i CNSMP.

Stämning bland elever

Det här varierar alltid otroligt myket mellan klasser och år. Men i Sverige har Paris ett rykte om att ha mycket konkurrens och vara hård stämning. Jag känner inte alls igen det! Allt är öppet och man är väldigt ärliga, så alla i klassen vet vem som är riktigt bra, och vem som inte är så bra o.s.v Men jag upplever att just den öppenheten tar bort konkurrensen. Man vill att det ska gå bra för varandra och ger varandra beröm när man spelar bra. Går det inte bra kommer folk förmodligen skämta om det, men inte på ett oschysst sätt. Trombonklassen här är lite som en familj, där man gör allt tillsammans. Men jag tror jag har ovanlig tur med klassen.

På KMH kunde jag uppleva att det ibland (bara vissa personer!) fanns någon dold konkurrens där man visade upp en fin fasad men egentligen låg det avundssjuka under. Alla var rädda för att ge kommentarer, men innombords tänkte folk något annat än det de sa. Jag ska tillägga att de flesta är superstöttande och schyssta på KMH, och jag har trivts fantastiskt där! Speciellt med trombonisterna. Det är bara några människor som drar ned stämningen, och jag tror att man skulle tjäna på mer öppenhet även där!

Lokaler

CNSMP har en del väldigt fina lektionssalar och konsertsalar. Men som elev har man egentligen inte tillgång till dem. Övningsrummen är ofta ganska skabbiga och hyffsat små. Dessutom kan man inte boka rum, utan det är ett kösystem, vilket jag tycker är ganska dåligt. På KMH är det i och för sig ganska torr akustik i övningsrummen, och de dåliga övningsrummen är sämre än rummen på CNSMP, men på KMH har man ändå tillgång till alla lektionssalar och jag tyckte att jag i princip alltid fick ganska bra rum, och stod i princip aldrig utan rum. Konsertsalarna i nya KMH är superfina och härliga och i övrigt är KMH (på bilden) mycket fräschare och trevligare än CNSMP. Har man tur på CNSMP och får tillgång till de stora salarna är de fantastiska, men generellt är KMH nog ändå bättre, enligt mig. 

Jag kan ju också tillägga att allt tekniskt är katastrof på CNSMP. Det finns EN liten datasal med superdåliga datorer, och de två skrivarna man kan använda på skolan är i princip alltid trasiga eller slut på papper. Dessutom finns det inga notskrivningsprogram och musikprogram på de datorerna som alla kommer åt. De som går komposition eller ljudteknik eller liknande har ju tillgång till andra salar, men jag tycker ändå det är pinsamt för en känd musikhögskola att ha det så! På KMH finns det alltid tillräckligt med datorer, som fungerar bra, med schyssta program, och skrivarna fungerar som de ska! 

Seriositet/eget ansvar

CNSMP tar utbildningen på mycket störra allvar än vad KMH gör. På gott och ont. Frånvaro i CNSMP rapporteras och man får varning. Efter tre varningar blir man kallad till en ”Conseil de discipline”, och har man inte en bra anledning blir man sparkad från skolan. På riktigt! Men det positiva är att allt är organiserat. Vid alla terminsuppspel kallas en extern jury in, med trombonister från olika orkestrar, samt en juryordförande som inte är trombonist. Mina lärare sitter inte ens med. Man har obligatoriska stycken på kandidat och precisa regler för hur länge man ska spela o.s.v Nu på första året på master skulle jag t.ex spela 40 minuter. Utantill... :O
På KMH är allt betydligt flexiblare och mindre uppstyrt. I praktiken innebär det att mycket mer ansvar läggs på eleven i Stockholm, medan man detaljstyrs i Paris. Har man självdiciplin och motivation i Stockholm är det fantastiskt, men saknar man det kan man glida igenom sin utbildning utan att egentligen utvecklas så mycket. I Paris kan jag bli galen på att vi behandlas som gymnasieungdomar och detaljstyrs, samtidigt som jag vet att går man en utbildning i Paris så kommer man ha lärt sig en hel del när man kommer ut.

Det blev ett långt inlägg! Som ni ser, finns det enligt mig många fördelar och nackdelar på båda ställena. Jag har varit supernöjd i Stockholm, och är speciellt glad att jag gick mina första år på KMH, när jag kunde jobba upp en stabil grund. Men jag är också glad att gå mina sista år i Paris. Jag tror att CNSM är en skola där antingen blir man bra av den, eller så bryts man ner. Men jag kan absolut rekommendera folk att söka hit om man vill drillas hårt =)

Skulle någon undra om hur något är, så är det bara att fråga. Jag har alltid åsikter om allt ;)

Provspelningar, examnar, bröllop och besök har kommit emellan så jag är lite sen nu. Men för en månad sen var kören som jag är med i, på en resa till Champagne. Champagne är alltså en f.d region i Frankrike där bland annat drycken champagne tillverkas. 

Först gjorde vi ett stopp i en liten by som heter Hautvillers. Jag tycker ju franska små tätorter ofta är så mysiga. Den här är ett typexempel. 

Gamla hus, mycket växter och ett fint läge på en kulle. Fantastiskt!

En skola. Tror jag i alla fall. När det är flaggor över entrén och det står "liberté, égalité och fraternité" brukar det ofta vara en skola, men kan egentligen vara vilken byggnad som helst som har anknytning till staten. 

Vi traskade en liten bit genom en liten skog... 

... och kom fram till en plats med fantastisk utsikt över Champagnes underbara landskap. 

Med den här utsikten satt vi och åt en lunchpicknick, med pajer, salader, baguetter och vin. 

Hautvillers är ungefär lika stort som Silverdalen. Men ledsen Silvedalen, Hautvillers är betydligt finare och mysigare!

Efter Hautvillers åkte vi vidare till Reims, som är Champagnes största stad, med ca 200 000 invånare i staden och 350 000 i "storstaden". Reims är bland annat känt för att ha en väldigt gammal fin katedral, där kungarna kröntes förr i tiden.  

Den påminner ju jättemycket om Notre-Dame i Paris, men har ännu fler utsmyckningar!

Tänk vilket jobb att bygga den här! Och att de kunde bygga så på 1200-1300talet!

Ett sånt här fönster vill jag ha i mitt framtida hem!

Däremot skulle jag nästan tycka att det var läskigt att ha så högt i tak!

Vi sjöng en liten kort konsert i katedralen på kvällen. Ska man vara helt ärlig var det kanske inte den bästa konsert vi gjort. Men ingen buade och alla var glada, så det var nog lugnt!

Fyra körmedlemmar. Nathalie, Julia, Alicia och Martin. 

En fontän med en pelare och en staty som liknar den som står på Place de la Bastille i Paris. Jag vet inte om den symboliserar något speciellt, men den var hur som helst fin!

Det är så här man lever i Frankrike. Uteserveringar vid något fint torg.

Efter-konsert-glada sångare!

På kvällen käkade vi en trerättersmiddag på en restaurang. Jag råkade hamna vid ett mycket trevligt bord där det dock visade sig att alla utom jag var icke-svenskar. Här ser ni Phil, från USA, Christine som typ är uppvuxen i fyra olika länder och Ivana från Tjeckien. De pratar i och för sig bra svenska alla tre!

Men mina bas2-kollegor mitt emot, Florian och Nicolas, båda fransmän, pratar hellre franska... 

... precis som Aminata, som också kommer från Frankrike (men som pluggar danska!!). Men det gör mig inte så mycket att jag blev tvungen att prata mer franska. Jag får väl lite skylla mig själv om jag flyttar till Frankrike! Trevligt var det hur som helst!

Och maten var också god. Här ser ni min förrätt. Någon sorts millefeuille.

Dagen efter åkte vi till ett champagnehus, där ägarna visade maskiner och berättade hur allt går till i tillverkningen. 

I deras källare var det rad efter rad med mängder av champagneflaskor. 

Efter rundvisningen fick vi prova några olika champagner. Det var gott! Men jag tyckte ärligt talat att ägarna var lite jobbiga. De var väldigt trevliga, men var så måna om att berätta varför de tillverkade champagnen på absolut bästa sättet jämfört med alla andra som gjorde det på fel sätt, så jag blev ändå avtaggad på att handla från dem. Säljer man in produkten för mycket så köper jag inte. 

Men att sitta i solen och provsmaka champagne var ändå ett trevligt nöje. Kan rekommenderas. 

Lunchen blev ytterligare en picknick i en annan gullig by på en annan gullig kulle. 

Även härifrån hade vi en väldigt vacker utsikt!

Jag tycker jättemycket om Paris! Men ibland kan det vara så otroligt skönt att åka utanför staden också och se lite natur och öppna ytor! Jag tror att det är sunt att lämna innerstaden någon gång i månaden för att få lite frisk luft och natur. 

Sista stoppet innan vi åkte tillbaka till Paris var ett annat champagnehus där vi också fick provsmaka ett par sorter. Härifrån köpte jag med mig en flaska, så nu ska jag bara få någon anledning att fira, så ska den öppnas!

En sista bild får ni med ett hejdå från några hundar som stod och kollade i ett fönster!  

I förra veckan åkte jag en sväng till Stockholm för att provspela till Stockholms Läns Blåsarsymfoniker. Jag var taggad på provspelningen och hade övat en hel del, men det är inte alltid det betyder att det kommer att gå bra. Som vanligt åkte jag med norwegian upp till Stockholm, och som alltid var de försenade, så jag landade 02:00 på Arlanda och var inne i stan cirka 03:30! Perfekt uppladdning för att provspela morgonen efter! Men det gick ändå ganska bra, och jag tog mig vidare till finalomgången som spelades på fredagen, tillsammans med orkestern. Väl där tog det stopp, och det var istället Amelia Hjortenhammar som fick jobbet. Såklart blir man besviken när man inte får jobbet, och det kan kännas lite tomt direkt efteråt, när man övat så mycket för provspelningen och det helt plötsligt inte längre går att påverka. Men jag är ändå över lag nöjd med hur det gick, och jag är jätteglad för Amelias skull, för hon förtjänar verkligen jobbet. Jag vet hur mycket hon har jobbat för att bli så bra som hon är   

Direkt efter provspelningen var över, åkte jag upp till Luleå, för där skulle nämligen Natanael gifta sig med Rebecca! För er som inte känner Natanael, så är det en mycket god barndomsvän som jag gått i klass med inte mindre än 11 år!

Ni får ursäkta den dåliga kvalitén på bilderna, men jag fick tyvärr inte med min riktiga kamera, utan fick nöja mig med mobilkameran. 

Som ni förstår krävdes inte mindre än Luleås domkyrka för en sån stor händelse, och folk vallfärdade från hela Norden för att närvara. 

Här ser ni dem tillsammans med brudens familj. 

Jag fick en riktig lyxplacering nära honnörsbordet och med perfekt vy av "talplatsen" och projektorduken, och dessutom med mycket trevligt sällskap runt mig. 

Som sagt, jag såg mycket väl när Natanael höll sitt rörande tal till sin fru. 

Det var ett mycket trevligt bröllop, och härligt att träffa nytt folk uppe i Luleå! 

Det här är alltså efter midnatt i Luleå! Hur sjukt är inte det??! Så ljust är det inte i Paris kan jag säga!

Jag hade några fantastiskt trevliga dagar i Stockholm också. Varje gång jag är i Stockholm har jag det rysligt trevligt och rysligt intensivt. Men allt måste ta slut någon gång, så i måndags kväll flög jag tillbaka till Paris igen, för att förbereda mig inför terminsuppspelet här. Det fanns många orosmoment för det! För det första är det jättesvårt att hålla formen när man är på resande fot och inte riktigt har någon stans att öva. För det andra var jag tvungen att spela allt utantill, och tre stycken utantill är svårt för mig som är en amöba vad det gäller att spela utantill. Men jag tog mig igenom det. Jag kom bort mig på flera ställen, men hittade snabbt tillbaka igen, och även om det var långt ifrån perfekt spelat så tog jag mig i mål, och fick ett bra betyg av juryn dessutom. Så nu är det avklarat! :D

Ett av styckena jag spelade var "Vox Gabrieli" av Sulek. Ett fint och häftigt stycke!

Förutom terminsprovet har jag hunnit fira Sveriges nationaldag på svenska klubben i Paris. En exklusiv klubb som ligger vid Paris bästa läge med utsikt över Rue Rivoli och Jardin des Tuileries. Jag var där med kören, och efter att vi sjungit några sånger fick vi äta den fantastiskt goda buffén och känna oss lite viktiga ett tag. Grattis i efterskott alla svenskar i Sverige och utomland!