Den här veckan har klassiska instutitionen på KMH intensivvecka, med symfoniorkesterprojekt. Och det är i det här projektet som jag ska spela Tomasi med symfoniorkestern. Och det var idag som första repet med Tomasi var. Jag har övat som en gnu den sista månaden för att vara så välförberedd som möjligt för det här projektet. Det första repet känns på något sätt väldigt viktigt, för det är då jag märker hur det känns att stå framför orkestern. Jag brukar ju alltid annars sitta längst bak i orkestern.

Jag var naturligtvis nervös, men inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Det var faktiskt väldigt trevligt att stå framme vid stråket. Jag tror att jag ska fråga om jag inte kan få sitta vid violin 1 och spela nästa projekt. Brassmusiker spelar bara så starkt och drar dåliga vitsar hela tiden. För oss som inte förstår humor och som har tinitus kan det bli lite jobbigt. Så jag tänker mig att jag kan sitta typ som pult 5 i violin 1 och spela nästa projekt.

Men det är ett senare problem. Idag fick jag stå bredvid dirigenten. Men som sagt kändes det förvånansvärt bra. Det kändes som att jag kunde spela åtminstone nästan som jag hoppades att jag skulle göra. I tredje satsen tror jag i och för sig att orkestern och jag delvis hade lite olika åsikter om vilket tempo den skulle spelas i. Men det är ju därför man har rep, så imorgon kommer vi kanske ha nästan samma åsikt, och på fredag kommer vi vara tajta som... ähum... något som är jättetajt!  

Men det var skönt att jag inte bröt ihop helt av nervositet. Ibland kan man ju annars ha övat mycket, och kunna stycket bra men i slutändan blir man så nervös att allt bara låter som tramporgelparty. Det finns ju ett klockrent exempel på youtube, på en trombonist som säkert spelar helt ok i vanliga fall men som inte kunde hålla ihop det på konsert. Filmklippet heter "Bolero trombone disaster" :D