I söndags, för en vecka sedan, åkte jag och Marcus till Aten. Jag har haft väldigt fullt upp ett ganska långt tag, och har inte, vad jag kan komma på, haft en övningsledig dag de senaste fyra månaderna, så jag behövde verkligen slappna av och komma iväg. 

Det här är alltså Greklands parlament och det är ju här man ska skrika och demonstrera. Just den här dagen var det bara jag som deltog, och jag vet inte vad jag demonstrerade mot. Men det var en viktig kamp, så mycket vet jag!

I Aten har vakterna kjol och lustiga skor och de dansar på vaktpassen! 

När vi strosade längs Atens gator såg vi en restaurang där man kunde sitta på en balkong. Där ville vi naturligvis sitta... 

... så vi såg till att servitrisen körde iväg tjejerna som satt där, så att vi kunde få sitta där istället. Eller egentligen var det väl servitrisen som sa at hon kunde köra iväg dem eftersom de bara skulle dricka kaffe. 

Så vi fick den eftertraktade platsen, och beställde in god grekisk mat. 

Och efter en liten gåtur genom staden var det dags för att stanna vid ett café. Jag har lärt mig att det är otroligt viktigt att stanna ofta för att äta eller dricka något, och jag vill ju inte gå ifrån det jag lärt mig, så vi såg till att med mycket jämna mellanrum stanna vid en restaurang eller ett café. 

Aten var ju Greklands centrum redan under antiken, och det finns många lämningar från den tiden. Här är en teater.

Det mest kända området i Aten är Akropolis som ligger mitt inne i Aten, på ett 150 meter högt berg. Det var den antika staden i Aten där Atenarna kom och röstade om politiken varje vecka. Bergsplatån omgärdas av en mur. 

Och är det en mur måste man stå på den och ta en bild har Marcus lärt mig. Marcus är expert på området. Han har stått på murar i ett flertal städer runt om i världen, så han vet vad han talar om!

Parthenon, ruinerna av ett tempel till Pallas Athena, ligger på/i Akropolis, och syns från stora delar av Aten. 

Snygga pelare va? De kunde sina saker, de gamla grekerna. 

Brödrakärlek

Jag är ju lite rebellisk av mig, så när det stod att jag inte fick röra pelarna kände jag ett tvång att röra dem. En vakt var rysligt snabb med att säga till. Men det är ju bra att de ser till att ingen river de gamla ruinerna!

Det här berget är Areopagen. Det var på Areopagen som Paulus höll sitt berömda tal till atenarna. 

Efter allt slit upp och ned för berg i värmen (det var 25 - 30 grader och sol) behövde vi sitta och ta det lugnt. Vi hittade ett café med backgammonspel som underhöll oss ett tag. 

Jag försöker att ha så få beroenden som möjligt. Men ett beroende som vuxit sig starkt är beroendet av utsikt. Jag älskar att gå upp på det ena berget efter det andra, för att få en fantastisk utsikt. Så när vi hade vilat upp oss ett tag gick vi till nästa berg, som är Atens högsta. 

Även där fanns det en mur som man kunde stå på!

På toppen finns en kyrka

Det finns också en restaurang med vidunderlig utsikt. Det passade oss väldigt fint!

Det blev en riktigt god trerätters. Och till ett betydligt lägre pris än vad en motsvarande middag hade kostat i Sverige. 

En sådan utsikt kan man njuta av länge! På bilden precis över här ser ni Akropolis. 

Fler mysiga caféer i Atens gamla idylliska kvarter. 

Det fanns en del gamla charmiga hus och en stor mängd katter som gick överallt!

Men det var också mycket graffiti och många hus var lite förfallna. Andra områden var bara smutsiga. Det låg berg av sopor på många ställen mitt inne i staden. Jag vet ju att det i princip bara är i Norden som man hittar städer där huskvalitén och renheten är som i Stockholm, men jag blir ändå alltid lika chockad när jag ser smutsen i många andra i-länder.

Men visst hade Aten flera rena områden med fin standard på husen. Här ser ni stadshuset rakt fram. 

Folk kör som galningar i Aten! De körde så fort att när jag försökte fota dem blev det bara röda sträck!

Som sagt, de har inte riktigt samma krav i Grekland som i Sverige. Jag skulle väl knappast kalla den här plåtburken med tak för restaurang, bistro och café. Men för all del!

Kolla den sköna liraren i träningskläder och nattmössa. Han såg lite vilsen ut och verkade komma direkt från sängen till tunnelbanan. Härlig kille! =)

Jag har ju en sorts hatkärlek till att flyga. Jag tycker det är ganska otäckt att flyga och känner mig aldrig trygg. Men samtidigt älskar jag alla fina vyer man får från flygplanet. Det var så fin natur när vi skulle landa att jag helt enkelt inte hann med att vara rädd. Och jag kom ju helskinnad ner på marken också, så det hade ju varit onödigt att vara rädd! 

Den här veckan har jag haft praktik hos Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. När man går en masterutbildning på KMH, med orkesterinriktning så ingår det att man har praktik i orkestrarna, där man helt enkelt spelar med dem en vecka. Jag är naturligtvis överlycklig när jag får spela med dem. Det finns, enligt mig, ingen ensemble- eller orkesterform som slår symfoniorkester. Det kan vara otroligt kul att spela brassband, brasskvintett, trombonkvartett eller blåsorkester. Men när jag sen sätter mig i en symfoniorkester blir jag alltid lika säker på att musik gör sig bäst i symfoniorkester! Det finns en bredd av instrument och klanger som inte någon annan ensembleform har. 

Den här veckan spelade vi främst musik av Nadia och Lili Boulanger. Alltså fransk musik från tidigt 1900-tal. Det rådde väl lite delade meningar om hur bra musiken var, men jag personligen är ju ganska svag för fransk musik från tidigt 1900-tal. Man använde ackord och klanger som är så otroligt fina! Ni vet Debussy och Ravel. Och man hörde en hel del av det i systrarna Boulangers verk, även om de kanske inte var helt lika genomarbetade som Debussys och Ravels verk brukar vara. Jag gillade framförallt Psaume 130, som är för symfoniorkester, kör, solister och orgel. 

Vi spelade konsert i torsdags och idag (lördag). Konserten i torsdag sändes live i P2, och ni kan fortfarande höra den här:

Ni kan t.ex lyssna på Debussys Nocturnes, sats 2. Lyssna från 23:35 och typ 2 minuter framåt så får ni med höjdpunkten. 

Om ni vill höra Psaume 130 börjar den 1:45:08. Trombonerna har lite viktiga insatser i 1:54:25 och frammåt, och det är en höjdpunkt i 1:55:30. 

Konserterna gick ganska bra. Jag vill ju såklart alltid att det ska gå ännu bättre. Att alla ackord ska sitta helt rena och samtidigt, att alla attacker ska vara snygga, och jag hör på inspelningen att jag inte spelar tillräckligt starkt på flera ställen o.s.v Men det kanske är bra att veta vad man behöver jobba på? Det skulle ju vara tråkigt om man ansåg sig vara fullärd även om ingen annan tyckte det! =)

Det var hur som helst riktigt kul att få spela med filharmonin den här veckan. De är otroligt duktiga och dessutom rysligt trevliga. Skulle jag någon gång bli tillräckligt duktig för att få jobb där skulle jag vara lycklig resten av mitt liv. Tyvärr känns det inte så troligt, men man får aldrig ge upp. Ingen musiker föds fullärd! =)

Men nu måste jag gå och ordna med tvätten och packa. Om fyra timmar ska jag åka till Aten med Marcus. 

Det låter så otroligt hemskt att skriva så, att farmor är död. Men tyvärr är det precis så det är, och det är inte lönt att försöka skriva om det på något finare sätt. I morse dog farmor lugnt och stilla, efter att ha varit inlagd på sjukhus i nästan 2 dygn. Hon har varit lite halvdålig ett tag, och tydligen blivit betydligt sämre de senaste veckorna, och i måndags morgon hittades hon liggandes medvetslös och nedkyld på golvet. De trodde att det bara handlade om minuter innan hon dog, men farmor har alltid varit envis och stark så hon höll ut till i morse. 

Även om jag var beredd på att hon inte skulle leva hur länge till som helst är det väldigt tråkigt. Jag har alltid kännt en stark koppling till min släkt bakåt i tiden särskillt på pappas sida, och nu känns det lite som att den länken huggits av. Farfmor var en typisk småländsk bondfru! Hon lagade mat, bakade och donade. Senast i sommar bjöd hon in församlingen på bibelstudium och hade själv bakat hela fikat, 94 år gammal. Hon var också typexemplet på den småländska snålheten. Inte snål mot andra, hon bjöd mer än gärna. Men ingen mat fick slängas, och alla saker skulle lagas och återanvändas till MAX. På bilden här hade hon precis insett att det kanske var dags att köpa en ny golvmopp eftersom den hon hade började bli lite "opraktisk". 

Men även om det är väldigt tråkigt och tomt, så dog hon på ett mycket bra sätt. Hon var 94 år gammal, bodde hemma i sin egen lägenhet och hade inte ens hemtjänst. Och de sista dygnen i liv satt hennes barn vid henne konstant, och hon dog lugnt, stilla och smärtfritt. Och jag, som kristen, är ju övertygad om att farmor har det bättre nu hos Gud tillsammans med farfar som dog redan för 22 år sedan. Men det hindrar inte oss från att komma sakna henne.

Man skulle ju kunna tro att jag efter fredagen skulle vara dödstrött och sova länge på lördagen. Men efter ca 5 timmars sömn bestämde sig min kropp för att vakna. Så redan på lördag förmiddag åkte jag till skolan och övade på inte Tomasi!

Eftersom Kristian var kvar i stan på lördagen passade vi på att gå till café 60. Han hade nämligen aldrig varit där, vilket ju naturligtvis var tvunget att åtgärdas. 

Senare på kvällen hade vi brassmusiker en sällskapsspelskväll kombinerad med maskerad med temat "så här kommer du aldrig se mig igen" eller "min motsats". Och vad är min motsats mer än hårdrocksstilen? Fy vad jag hatar den stilen! Mår riktigt dåligt bara jag tänker på det! Så därför klädde jag ut mig såhär:

Man ser inte här att jag hade flera fakepiercingar i örat också. Riktigt skabbig såg jag ut! 

Spelkvällen var trevlig, men blev lite senare än vad den borde blivit. Jag gick nog och la mig ca 03:45 och var tvungen att gå upp 07:20 för att göra mig klar för en konsert i Oscarskyrkan. Jag skulle nämligen hoppa in i Solna brass och spela en konsert. Jag hade sagt att jag inte skulle hinna kolla på noterna innna eftersom jag hade mycket annat, så det var en riktig kamikazekonsert. Prima vista och dödstrött. Bra kombo! Men det gick bra! Vi spelade bland annat det här stycket:

Det är rolig och mäktig musik! Precis bakom mig stod två manliga körsångare som måste hållit en mycket hög nivå. De improviserade nämligen sina stämmor. Det var naturligtvis mycket svårt och häftigt, men personligen tyckte jag inte helt att det passade in i sången. För det första sjöng de inte i samma tonart, utan höll sig till något fritonalt även om man ibland kunde höra att de var inspirerade av både melodin och tenorstämman. För det andra hade inte deras improviserade stämmor riktigt samma tempo som resten av kören, och de var mycket flitiga med att använda rubato. De använde också många moderna sångtekniker med ordentliga gliss, gott om kvartstoner, samt lite spännande och mycket oförutsägbara attacker. Dessutom hade de en mycket modern idé med texten, som de reducerade till ett mummel. Sammantaget var det makalösa stämmor de sjöng, men för min smak stack stämmorna ut lite för mycket jämfört med resten av kören. 

Efter konserten hade jag tänkt stupa direkt i säng. Men istället mötte jag upp gänget som varit på gudstjänsten i Lutherska Församlingen och hängde med dem på en promenad på Djurgården. Det slutade med att jag kom hem vid cirka 21 i alla fall. Jag misslyckas oftast med att sova mina välbehövda timmar.

Men nu har jag äntligen sovit ikapp mitt underskott. Och det är nog bra det, för den här veckan har jag praktik hos Kungliga Filharmonin. Det kommer förmodligen ett inlägg om det imorgon. Ni borde hur som helst komma på konsert antingen på torsdag eller på lördag. 

I fredags var det äntligen dags för mig att spela solokonserten som jag laddat förr så länge. Egentligen var inte solokonserten en så stor grej. Det var ju bara en konsert på musikhögskolan, och inget som direkt ger mig något jobb. Men för mig kändes den ändå väldigt viktig, och jag har de senaste månaderna i princip bara laddat och övat för den här solokonserten. 

Jag är som sagt inte van att stå framför orkestern, utan brukar se till att gömma mig längst bak, så jag var rejält nervös och spänd för konserten. Men ändå måste jag säga att jag inte var alls lika nervös som jag hade varit rädd att jag skulle vara. Förmodligen eftersom det har under veckan varit så roligt att repa med orkestern, och för att alla varit så positiva och schyssta. I början på första satsen hade jag svårt att slappna av, och legatot, fraseringen och tonkvalitén blev väl inte som jag hoppats. Och på flera andra ställen i konserten gjorde jag onödiga slarvfel, för att jag hade svårt att hålla huvudet kallt och spela som jag brukar. Men jag tror kanske att det mest var jag som hängde upp mig på misstagen, och när jag en bit in i första satsen började kunna slappna av var det ändå mycket som kändes ganska bra. Jag har väl en tendens att själv fokusera på det som jag inte tyckte vara bra, medan andra fokuserar på det som de tyckte jag gjorde bra. Det är sällan man lyckas prestera sitt absolut bästa i skarpt läge, så jag får vara nöjd med mitt framträdande. 

Efter konserten fick jag så mycket fina komplimanger och kommentarer. Och jag fick blommor från syskon, föräldrar, trombonklassen, resten av brassklassen och tidigare brasselever. Jag blir helt rörd över allas omtanke! Och det verkar som att de ärligt tyckte att jag gjorde ett bra framträdande, så jag är glad och tacksam! =)

Stort tack till alla er som kom och lyssnade! Och stort tack till alla er som inte kunde komma, men som stöttade mig mentalt! =)

Den här veckan har klassiska instutitionen på KMH intensivvecka, med symfoniorkesterprojekt. Och det är i det här projektet som jag ska spela Tomasi med symfoniorkestern. Och det var idag som första repet med Tomasi var. Jag har övat som en gnu den sista månaden för att vara så välförberedd som möjligt för det här projektet. Det första repet känns på något sätt väldigt viktigt, för det är då jag märker hur det känns att stå framför orkestern. Jag brukar ju alltid annars sitta längst bak i orkestern.

Jag var naturligtvis nervös, men inte alls så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Det var faktiskt väldigt trevligt att stå framme vid stråket. Jag tror att jag ska fråga om jag inte kan få sitta vid violin 1 och spela nästa projekt. Brassmusiker spelar bara så starkt och drar dåliga vitsar hela tiden. För oss som inte förstår humor och som har tinitus kan det bli lite jobbigt. Så jag tänker mig att jag kan sitta typ som pult 5 i violin 1 och spela nästa projekt.

Men det är ett senare problem. Idag fick jag stå bredvid dirigenten. Men som sagt kändes det förvånansvärt bra. Det kändes som att jag kunde spela åtminstone nästan som jag hoppades att jag skulle göra. I tredje satsen tror jag i och för sig att orkestern och jag delvis hade lite olika åsikter om vilket tempo den skulle spelas i. Men det är ju därför man har rep, så imorgon kommer vi kanske ha nästan samma åsikt, och på fredag kommer vi vara tajta som... ähum... något som är jättetajt!  

Men det var skönt att jag inte bröt ihop helt av nervositet. Ibland kan man ju annars ha övat mycket, och kunna stycket bra men i slutändan blir man så nervös att allt bara låter som tramporgelparty. Det finns ju ett klockrent exempel på youtube, på en trombonist som säkert spelar helt ok i vanliga fall men som inte kunde hålla ihop det på konsert. Filmklippet heter "Bolero trombone disaster" :D

I lördags skulle jag på mitt livs första svensk-brittiska bröllop. Jag har varit på ett ganska stort antal bröllop i mitt liv, men aldrig med någon britt inblandad. Men nu var det dags. Och för att hinna till bröllopet, som var i Skåne, fick jag gå hemifrån 05:25 för att hinna med tåget. Perfekt uppladdning för ett bröllop!

Vid det här bröllopet spelade jag endast på ingångsmusiken. Jämfört med förra bröllopet var det ju knappt en uppvärmning ens. Men hur som helst, så stod jag alltså på läktaren i början och kunde ta den här fina bilden på Lovisa och Noah. Johanna och Sam (hon i mitten i vita klänningen och han som står bredvid och raggar på henne) kom också med på bilden och var strålande vackra de med!

För er som inte har koll, kan jag berätta att Johanna bodde i min lägenhet i flemingsberg i 2,5 år när hon flyttade upp till Stockholm. Och när vi upptäckte att vi hade Filippa Bark som gemensamt intresse blev vi ganska snabbt plastsyskon! (det är så det går till)

Om jag, brudparet och församlingen förstått det rätt sa de ja och blev gifta precis som planen var. Men eftersom ceremonin växlade mellan att vara på svenska och engelska kan man ju inte vara 100% säker på att allt gick rätt till. Men vi förutsatte att allt gick rätt till, för annars hade vi ju inte heller fått fira bröllopsfesten. 

Johannas syskon Andreas och Lovisa sjöng så vackert för brudparet. 

Festen hölls i Halland på ett gamalt säteri, i en sädeshall eller svinstia. Någon sa det ena och någon annan sa det andra. Men det var varken säd eller svin kvar i byggnaden så det är svårt att med säkerhet säga. Fast det var ganska smala trappor i byggnaden som jag personligen har svårt att se att grisarna klättrade upp för så jag tror på sädeshall. 

Det låg mycket naturskönt till! 

Brudparet gillar spänning, och fick därför spänning på vägen mellan kyrkan och festlokalen. Bilen åkte nämligen i diket, och vägrade starta igen. Det slutade med att självaste brudgummen fick gå ut och putta på bilen samtidigt som chauffören försökte starta den. Efter många om och men lyckades de få bilen att fungera och kom strålande glada till festen. 

Även Karolina var på bröllopet med hennes kille, Sebastian. Jag är inte helt säker på om hon var inbjuden eller om hon bara kom ändå. Men trevligt var det i alla fall. 

Alla gäster, inklusive brudparet, skulle ta en bild med ramen. 

Jag älskar traditionen med att man ska kasta något på brudparet. Jag brukar ju rösta för den gamla traditionen med att kasta gamla skor, men jag blir nerröstad varje gång. Istället brukar man kasta ris eller rosenblad. Tydligen uppskattar inte bruden att man kasta ägg eller tomater. Hur skulle man kunna veta det på sitt första bröllop lixom?? Det stod inte någon stans vad jag kunde se! Men till det här bröllopet har jag hunnit bli rutinerad så jag kastade endast rosenblad!

Som sagt, festen var i en gammal charmig bondbyggnad. 

Brudgummen, bruden och brudgummens son, Noah, blev utmanade i vem som var starkast. På bilden har bruden precis gett upp. Och den slutliga vinnaren blev Noah!

Vid bröllop serveras ju alltid både mat och godsaker. När man ätit sig riktigt mätt på förrätt, huvudrätt och efterrätt kommer tårtan, bakelserna och kakorna in. Namnam.... Och när man ätit dem kommer godis och frukt in. Det går inte att blanda ihop med ett möte hos viktväktarna precis!

Johanna fick även äran att sjunga solo, kompad av sin syskon (puha, nu ska vi se om jag kan alla namnen): Håkan, Daniel, Mattias, Gabriel, Andreas, Eva, Gunilla, Ulrika och Lovisa. En rejäl syskonskara

Efter två någon gång, var det dags att runda av dagen. Även om festen var jättetrevlig och bra på alla sätt och vis, var jag helt däckad efter min tidiga morgon, och behövde åka och sova. Vi hade den stora lyxen att få bo hemma hos familjen Mikaelsson utanför Vallberga, bara dryga milen från festen. Jag sov gott!

Och nu hoppas jag sova gott igen så därför säger jag nu Godnatt och tack för mig!