I Augusti åkte jag tillsammans med två franska vänner på en tur till södra Frankrike. Från början var vi fyra personer, och vi skulle vandra i bergen, men i sista sekund var det en som hoppade av resan så vi blev tre. Och eftersom en av oss tre hade skadat foten och inte fick gå några längre sträckor så blev vandringsturen mer en tälttur i bil än en vandringstur.

Första stället vi kom till var den lilla byn Nasbinals i området l'Aubrac. Nasbinals har cirka 500 invånare, och ligger på en platå drygt 1000 meter över havet, vilket gjorde att det inte var överdrivet varmt trots att vi var i Sydfrankrike. 

Byn har många gamla, charmiga hus och små gator. 

På någon tomt var det till och med en gammal klassisk brunn. 

Det första vi gjorde var att åka ut i området kring Nasbinals... 

... där det fanns ett vattenfall. 

Caroline tyckte att det var en bra idé att ställa sig under iskalla vattenfallet. "På riktigt, det är inte ens särskilt kallt" insisterade hon, men efteråt var hon ändå väldigt ivrig att dricka varm choklad, trots att vi var i södra Frankrike i augusti. Jag tog inte risken utan höll mig torr, varm och nöjd. 

Naturen är så otroligt lugnande och behaglig. Det är rent, tyst, fräscht och tryggt. Kontrasten från Paris blev ganska stor. Jag tycker särskilt mycket om de behagliga färgerna. 

Det fanns väldigt mycket kor i det här området. Det finns en koras som heter just Aubrac, och vart man än åker så är det kor. Ni ser en flock som betar på andra sidan vattnet i det här fotot. 

Faktiskt var det så många kor över allt att vi hade svårt att hitta något ställe där vi kunde sätta upp våra tält. Det är väldigt märkliga tältningsregler i Frankrike. Det är inte förbjudet, men inte heller helt tillåtet. Man ska sätta upp tälten först på kvällen, på ett ställe där det inte kan störa någon, man får absolut inte vara på någons privata mark, och absolut inte klättra över några staket eller avskärmningar. När man dessutom inte vill vakna upp nertrampad av kor var det inte helt lätt att hitta ett ställe. 

Det kändes som att vi gjorde något olagligt även om vi var fullständigt lagliga. Men till sist hittade vi en plats att sätta upp tälten, med den här utsikten. (Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden. Det började bli mörkt och jag tog den med mobilen) 

Eftersom vi var på hög höjd blev natten betydligt kallare än vad vi alla hade räknat med. Det blev som kallast 8 grader, och med våra tunna sovsäckar frös vi duktigt! Men när jag på morgonen vaknade till den här soliga naturen, och åt en frukost med varmt kaffe i det fria så glömde jag snabbt nattens kyla. 

Platsen vi sov på låg halvvägs upp på en utsiktspunkt, så efter en frukost gick vi sista biten upp för att njuta av landskapet. 

Frankrike har ett extremt varierat landskap. Det är många svenskar som inte riktigt vet det, men åker man bara några mil i Frankrike kan landskapet ändras helt. Från den här utsiktpunkten kunde man titta åt söder och se den här utsikten... 

... eller så tittade man mot norr och fick se ett helt annat landskap, med annan växtlighet och andra färger. 

Från utsiktspunkten såg man en liten by som såg gullig ut... 

... så vi åkte dit för att se på den på närmare håll. 

Det var en liten samling charmiga hus, med en kyrka i mitten. 

Byn är ju superliten, men är ändå centralort i en egen kommun med 185 invånare. Det här är kommunhuset. 

Färden fortsatte sedan några mil söderut, och vi kom in i Gorges du Tarn, där landskapet blev betydligt mer dramatiskt. Det var en så fantastiskt fin bilfärd så när vi hittade en liten parkeringsplats längs vägen stannade vi för att kunna ta lite foton.  

I dalen mellan bergen kunde man skymta byn Sainte-Enimie, som var målet med dagens resa. 

Sainte-Enimie, är också en liten, vacker by, som är populär bland turister. Dels för att den är fin i sig själv, men också för att den ligger i ett väldigt fint naturområde som är poplärt för att paddla kanot, cykla, vandra och andra fritidsaktiviteter. 

Till höger ser ni en terrass med ett "tak" av vindruvsrankor, med vindruvsklasar hängande. 

Byn är mindre än Silverdalen, men (förlåt Silverdalen) många gånger vackrare!

Det verkar lite smått omständligt att gå in och ut från det här huset. Ett perfekt karantänhus helt enkelt!

Kombinationen av stenhusen, färgen på trädörrarna och fönsterluckorna och sista pyntningen med växterna, funkar ju bara helt perfekt! Bra jobbat Sainte-Enimie!

Genom byn flyter floden Tarn. Man skulle ju kunna tro att en flod i södra Frankrike var varm och behaglig, men Tarn får sitt vatten från källor uppe i bergen, och vattnet här var så kallt att det flöt förbi stora isflak med isbjörnar och pingviner. Men jag kastade mig heroist i floden ändå! Jag kom faktiskt på riktigt i och badade trots att det var så kallt. Som tur var var det över 30 grader i luften så det gick snabbt att värma upp sig efteråt. 

Men vattnet var otroligt rent och klart, och dessutom var det rejält strömt, så det var en trevlig utmaning att försöka simma mot strömmen.

En av bergsbäckarna som rann ner i floden. Jag överdriver inte om jag säger att vattnet var minusgrader!

På kvällen åkte vi upp på bergsplatån för att se ett megalitiskt monument, som det så vackert heter. Men vi kunde inte hitta det någonstans så istället åkte vi till ett friluftsmuseum som heter Utopix. Det är en man som har dedikerat sitt liv till att göra precis den konst han själv vill göra. Han har byggt ett stort hus av sten, som närmast ser ut som en hobbitbostad. 

Inne i huset ställer han ut sin konst. Och konsten kan vara av alla slag. Här är en staty som fått bära en mask, nu i coronatider. 

Så här ser hans badrum ut. Helt egengjort. 

Hans konstverk påminner lite i form och färg om Dalí. 

En del konst var nästan lite "flippant" , som de säger här. 

En del saker som han gjort är verkligen fina, andra häftiga, och ytterligare andra bara otroligt märkliga. Han har verkligen inga begränsningar utan verkar göra precis det han känner för. Jag växlade hela tiden mellan att tänka att han var ett geni och att han var helt galen. Han bor alltså med sin familj i det där egengjorda stenhuset, och hans höns och hundar går runt fritt på området och i huset. 

Mina resekamrater Bénédicte och Caroline. 

I det här området var det betydligt färre kor och betydligt lättare att hitta ett ställe att slå upp sitt tält. Så det här blev stället där vi valde att sova. 

Det var ett helt fantastiskt ställe att få sova på, mitt i naturen och bortkopplad från all vardag och stress. 

I Sainte-Enimie hade vi köpt med oss lokala specialiteter såsom bröd, några ostar, skinka, sylt, vin och brioche, som vi avnjöt på kvällen medan solen gick ner. 

Jag vet att bilden är fullständigt värdelös, men jag har med den av symboliskt värde. Vi hade nämligen den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Det fanns absolut inga lampor eller ljus som störde, ingen måne som bländade, inga moln, och inget dis. Dessutom var vi ju på över 1000 meters höjd, vilket sägs göra att atmosfären stör sikten i ännu mindre utsträckning. Vi låg i flera timmar och bara tittade på stjärnorna, men eftersom jag inte hade något kamerastativ gav jag snabbt upp att försöka få någon rättvis bild av dem. Men det var helt fantastiskt. Och vi hade faktiskt turen att ha så gynsamma villkor för stjärnskådning varje natt resten av turen.

Dagen efter åkte vi till La Malène för att paddla kajak. Ni kan redan tjatet om liten gullig by och blabla... 

I den här miljön paddlade vi 11 kilometer. Eftersom floden är ganska ström krävdes det väldigt liten kraftansträngning för att ta sig framåt. På sina ställen blev det dock lite väl strömt och man fick jobba lite för att i hastigheten undvika stenar och framför allt undvika att välta. Man såg med jämna mellanrum någon som hamnat i vattnet. Bénédicte prövade det också vid ett tillfälle. 

Det fanns gott om ställen där man kunde stanna, bada, sola och äta lite mat. Det var verkligen en underbar upplevelse. Jag kan absolut rekommendera er det här! Passar bra att ta med barn också. Alla måste ha flytväst och vattnet är grundt. Dina saker får du ha i en vattentät tunna på din kajak, och när du kommit fram till målet lämnar du din kajak och hoppar på en buss som tar dig tillbaka till din bil. 

Den här kvällen sov vi uppe på det här berget. Jag är glad att vi hade en bil för att ta oss upp för de här slingriga vägarna. Jag var också glad de bitarna där det fanns ett skyddsräcke som hindrade oss från att störta ner i dalen. 

Här ser ni la Malène, inklämd mellan bergen. Det var där nere vi hoppade på kajakerna på morgonen. 

Här ser ni floden Tarn som vi paddlade i. Jag tycker det ser häftigt ut på bilden också, men jag tror ni alla förstår att det blir en betydligt mäktigare upplevelse i verkligheten. 

Dagen därpå åkte vi till grottan Aven Armand. Grottan upptäcktes i slutet av 1800-talet av någon M. Louis Armand, och nu är det en populär grotta att besöka. 

Grottan är verkligen full med stalagmiter och stalaktiter. 

På ett ställe i grottan fanns det en scen, där de brukar ha konserter. Caroline och jag började redan planera för brasskonserter i den miljön och med den akustiken, men vi fick ganska snabbt veta att det var strikta krav på att det inte fick vara för många Db. Hmpf, jaja... kör era akustiska gitarrkonserter då! 

Det är helt otroligt vilka häftiga former stalagmiterna kan få. Det är väldigt vackert! 

Efter grottan åkte vi till en bergstopp som heter Mont Aigoual där Caroline hade lovat att man skulle kunna se både Alperna, Medelhavet och Pyrenéerna. Så här var den fantastiska utsikten när vi kom dit! Ser ni Medelhavet? ;) 
Det var ganska ironiskt för det hade varit helt molnfritt över allt tills vi kom några kilometer från Mont Aigoual, där det plötsligt blev mer och mer dimma, tills vi var mitt inne i molnet. 

Men vi var inte ledsna för det. Här tar vi en selfie med den fantastiska utsikten bakom oss!

Efter att ha beundrat ustikten åkte vi ner till dalen för att köpa på oss lite mat och sedan hitta en sovplats för kvällen.

Det var en ganska imponerande temperaturskillnad. Uppe på berget tror jag det var 16 grader, om jag inte minns det fel. Nere i dalen precis nedanför var det 30 grader. 

Efter att gått en kort tur genom den här byn, och köpt på oss lite nytt bröd, lyckades vi hitta en avskild, skyddad plats precis vid floden där vi kunde slå upp våra tält. 

Jag badade för tredje gången på lika många dagar. Den här gången var dock vattnet aningen varmare, och efteråt kunde vi torka framför en brasa på stranden. 

Efter en lugn morgon med lite sång och spel vid stranden (Caroline hade med en kornett, jag min trombon och Bénédicte en guitelele) gjorde vi ett nytt försök på Mont Aigoual. Den här gången var det betydligt bättre utsikt. Vi såg inte Medelhavet och Alperna, men fick en fin vy ändå. 

Det är fint att se lager efter lager med berg så långt ögat kan nå, som man säger. 

Vi gjorde ett nytt försök på en groupie. Det gick sådär... Jag är riktigt dålig på att ta såna bilder. För det första missade jag all utsikt! För det andra försöker jag avlägsna mig från kameran och trycker istället ner huvudet mot halsen och får en sån där snygg dubbelhaka som ni ser på bilden. Jag bjuder på det! Men glada var vi i alla fall!

Caroline meddelar att hon avsäger sig allt ansvar för ert välmående när ni ser den här bilden. 
Tanken var väldigt bra egentligen. Vi tänkte koka lite pasta på berget, och äta den med tonfisk och soltorkade tomater. Men sen kom 10 minuter när ALLT gick fel. Carro var lite nervös för att någon skulle bli arg för att vi använde campingkök på en blåsig plats (trots att vi var väldigt försiktiga och hade med massor av vatten för säkerhets skull) så när första personen gick förbi stängde hon snabbt av och lyfte bort kastrullen från brännaren trots att det precis bara börjat koka. I farten glömde hon grytlapp och brände ena handen. För att dölja brännaren slängde hon en diskhanduk över den. Men eftersom brännaren var varm började snart handuken få en mörkare färg och en rökpelare steg upp. Jaja, vi hann släcka det innan det blev någon brand. Planen var nu att låta pastan svälla i varmvattnet och bli klar utan brännaren, precis som couscous. Det gick så där. Efter någon kvart bestämde vi oss för att koka ett tag till. Snart gick nästa person förbi, brännaren stängdes av i panik, Carro lyfte av grytan utan grytlapp och hand nr 2 brändes. Det visade sig att pasta som kokats två gånger och självsvällt emellan bildar en sorts pastagelé. Inget vatten passerade helt enkelt igenom durkslaget. För att rädda rätten hällde Carro i tonfisken (med oljan för att ge smak) och soltorkade tomaterna och voilà, en pastasoppa som både i utseende och smak påminde om något som vi alla kopplar ihop med magsjuka. 

Åh just det ja! Carro hällde även en bit av rätten på sin väska, för att riktigt impregnera våra saker med doften av delikatessen. Jag vet inte om jag behöver säga att efter ett tappert försök med maten åt vi lite nötter och bestämde oss för att nästa stopp på vägen skulle bli en restaurang! Men det är så här en ny delikatess uppstår: Pasta à la Caroline.

Sista dagen åkte vi till en bambupark som också är Europas största bambuskog. 

Vi fick lära oss en hel del fascinerande fakta om bambu som jag inte visste innan. Jag ska inte tråka ut er med den här, men bambu är ganska häftigt!

Förutom bambu fanns det alla möjliga andra sorters växter. På bilden är vi inne i den japanska trädgården. 

Häftig blomma. Jag är väldigt dålig på blomnamn, och risken är överhängande att jag har fel, men jag satsar ändå på att den här heter just häftig blomma. 

En liten minifontän, med en pump som är gjord av bambu. 

Efter bambuparken, skiljdes våra vägar åt. Bénédicte skulle åka till familjens sommarställe i Alperna, och jag och Caroline åkte till Marseille där hon skulle hälsa på sin familj, och jag skulle ta ett tåg tillbaka till Paris. 

Sista stoppet blev alltså Marseille, där vi ändå hann gå till klipporna och bada. Det var 37 grader i luften, och superskönt i vattnet. Till och med jag kunde hoppa direkt från klipporna ner i vattnet, utan att behöva doppa mig först. En superskön avslutning på resan. 

Det blev ingen riktig vandringstur, men en otroligt trevlig och skönt tälttur. Det var väldigt länge sedan jag tältade i naturen, men jag tror jag har blivit biten. Jag längtar redan till nästa gång jag får göra det! Jag kan rekommendera er alla att åka till Aubrac - Gorge du Tarn - les Cévennes. Ni kommer inte bli besvikna! 

När jag för lite drygt en månad sedan åkte till Frankrike så följde Cecilia med på besök (det här var innan antalet fall exploderade i Frankrike igen), men när vi såg att det skulle vara mellan 36 och 39 grader i Paris tog vi det smarta beslutet att åka till havet några dagar. 

De närmaste stränderna från Paris ligger i Normandie, där flera badorter växte fram under 1800-talet för att kunna ta emot parisarna. Vi åkte till en stad som heter Cabourg. 

Normandie är känt för sina korsvirkeshus, och en stor del av stadens hus är just korsvirkeshus.

Det stora badhotellet, Grand Hôtel, låg bra till med stadsparken på ena sidan och strandpromenaden på andra sidan. Men rummen på det hotellet kostade ca 2500/person och natt, så vi bodde inte där... 

Byggnaden till höger är kasinot i Cabourg. Vi försökte besöka det, men man var tvungen att visa leg och svenskt körkort räknades inte, så jag blev utkastad. Grr... 

Längs en stor del av Normandies kust är en otroligt fin sandstrand som fortsätter mil efter mil. Samtidigt är Normandie betydligt kallare än vad det är i Paris. När det var 39 i Paris, var det bara 30 i Cabourg, vilket ju är en perfekt temperatur för att sola och bada! 

Mitt på dagen var det en hel del folk, men aldrig så mycket att det var svårt att hålla några meters avstånd till de andra. 

Kusterna vid Engelska kanalen är några av de områden i världen som har mest tidvatten. Och det märkte man tydligt av. En bit längre in än gräsplätten på den här bilden, ligger den vågbrytare som ni såg i förra bilden. I höjdled handlade det om ca 7 m skillnad, och när det var lågvatten fick man gå ut några hundra meter extra för att komma till vattnet. För mig som är uppvuxen med insjöar var det häftigt att se. 

Längs med stranden finns den obligatoriska strandpromenaden som är namngiven efter författaren Marcel Proust eftersom han i långa perioder bodde här. Det är han som har skrivit romansviten "På spaning efter den tid som flytt", eller "À la recherche du temps perdu" som den heter på originalspråk. 

Det finns några restauranger och uteserveringar längs promenaden där vi tog en kaffe/juice och spelade lite kort när vi bränt oss tillräckligt illa på stranden. 

Precis mitt emot vårt hotell låg en saluhall där de varje förmiddag sålde allt möjligt ätbart. Säga vad man vill om de som levererar mat och sätter upp marknader, men de är inte ljudlösa. Det var ett förfärligt liv och kacklande från tidigt på morgonen. Men sover man med öppet fönster får man väl skylla sig själv.

Staden är egentligen väldigt liten. Cirka 3 500 invånare. Till det läggs ju såklart en hel del sommargäster, men det fanns egentligen bara en shopping- och restauranggata, som ledde från vårt hotell ner till stranden. Fast för att vara en så liten stad, var utbudet ändå relativt stort. 

Eftersom det är Normandie, låg fokus på fisk och skaldjur. Vegetariskt var ju bara att glömma. Men vi fick en riktigt god fiskrätt på en fin, trevlig restaurang. 

Vi tog en minigolfrunda som jag till sist gick knappt segrande ur. Men jag får väl erkänna att ingen av oss imponerade suuupermycket. Men efter några turer i en damm, i rabatter och på motståndarbanor så kom vi i mål. 

Det konstiga i Cabourg var att på dagen när det var soligt och varmt, då var det nästan ingen som köpte glass, men när solen gått ner, då var det långa köer till glasskioskerna. 

Ni har redan hajjat att de hade lite fina och häftiga hus här. Men ni får några till bilder på det ändå. 

Det var några väl spenderade dagar vid havet. När vi kom tillbaka till Paris var det fortfarande riktigt varmt, men uthärdligt. I Paris tog vi några ganska lugna sköna dagar. Cicci har ju redan varit i Paris några gånger så vi kände inget behov av att springa mellan turistmålen. 

Lite senare i augusti, kom Daniel på besök till Paris. Även han har ju varit i Paris flera gånger, men det finns ändå vissa saker som varken han eller jag gjort än. 

Vi var på armémuseet och tittade på kanoner från 1700-talet. 

Och hälsade på Napoleon i hans grav. Det är alltså inte alla i Frankrike som blir begravda så här, i ett stort monument, men Napoleon anses tydligen vara viktigare än många andra fransmän. Något med att han vunnit krig och var ett strategiskt geni och blabla... 

Armémuseet och Napoleons grav ligger i Hôtel des Invalides, där också katedralen Saint-Louis ligger. Här står jag med Napoleons grav bakom mig, och precis på andra sidan glaset ligger kyrkan. 

På kvällen var det en ljusshow med berättelse av Frankrikes historia på innergården av Hôtel des Invalides. En väldigt patriotisk berättelse som kanske i bland kunde anses vara aningen partisk ;) 

På tal om ljus och musik och sånt, så var vi också på Atelier des Lumières (ljusateljén) som är ett museum där de projekterar konst i ett program, till musik. Det var verkligen superhäftigt och fängslande, och beroende på var man satt kunde man få helt olika upplevelser. Den stora utställningen den här gången handlade om Medelhavet, målat av Monet, Chagall och Renoir. Jag kan verkligen rekommendera er att gå dit när ni är i Paris. 

Vi tog en dag i Versailles också. Vi var inte ens inne i slottet utan gick bara en rejäl tur i parken, vilket är väldigt skönt bara det. 

Ärligt talat gick den mesta av tiden åt till att äta på restaurang eller dricka kaffe på en terass. Allt från fina restauranger, till det här haket med berlinerkebab. Det här är kanske det populäraste kebabstället i Paris, och jag har gått förbi det tidigare, men eftersom det alltid är så lång kö har jag inte orkat vänta. Men med sällskap blir det lite trevligare. Den var supergod. Inte riktigt lika god som Mustafa i Berlin, men mycket bättre än de andra ställena i Paris. 

Som sagt, vi gick till lite olika ställen. Det här var en hipp vegansk restaurang där vi åt en trerätters. Problemet med hippa veganska restauranger är att de vill undvika allt. Den här restaurangen undvek även gluten och salt. Har man redan tagit bort kött, mejeriprodukter och ägg, tycker jag personligen inte att man behöver göra det ännu svårare ;) Men det var supergott!