I fredags var det äntligen dags för mig att spela solokonserten som jag laddat förr så länge. Egentligen var inte solokonserten en så stor grej. Det var ju bara en konsert på musikhögskolan, och inget som direkt ger mig något jobb. Men för mig kändes den ändå väldigt viktig, och jag har de senaste månaderna i princip bara laddat och övat för den här solokonserten. 

Jag är som sagt inte van att stå framför orkestern, utan brukar se till att gömma mig längst bak, så jag var rejält nervös och spänd för konserten. Men ändå måste jag säga att jag inte var alls lika nervös som jag hade varit rädd att jag skulle vara. Förmodligen eftersom det har under veckan varit så roligt att repa med orkestern, och för att alla varit så positiva och schyssta. I början på första satsen hade jag svårt att slappna av, och legatot, fraseringen och tonkvalitén blev väl inte som jag hoppats. Och på flera andra ställen i konserten gjorde jag onödiga slarvfel, för att jag hade svårt att hålla huvudet kallt och spela som jag brukar. Men jag tror kanske att det mest var jag som hängde upp mig på misstagen, och när jag en bit in i första satsen började kunna slappna av var det ändå mycket som kändes ganska bra. Jag har väl en tendens att själv fokusera på det som jag inte tyckte vara bra, medan andra fokuserar på det som de tyckte jag gjorde bra. Det är sällan man lyckas prestera sitt absolut bästa i skarpt läge, så jag får vara nöjd med mitt framträdande. 

Efter konserten fick jag så mycket fina komplimanger och kommentarer. Och jag fick blommor från syskon, föräldrar, trombonklassen, resten av brassklassen och tidigare brasselever. Jag blir helt rörd över allas omtanke! Och det verkar som att de ärligt tyckte att jag gjorde ett bra framträdande, så jag är glad och tacksam! =)

Stort tack till alla er som kom och lyssnade! Och stort tack till alla er som inte kunde komma, men som stöttade mig mentalt! =)