I helgen åkte trombonklassen på CNSM i Paris ner till Lyon och hade en gemensam konsert tillsammans med CNSM i Lyon. Den gamla byggnaden på bilden (framför alla fula betongklossar) är CNSM i Lyon. 

Jag hade bara med mig mobilen, så ni får nöja er med bilder med dålig kvalité. Här är i alla fall Saône. Och ni kan se ett litet låtsaseiffeltorn och en borg uppe på kullen. 

I Lyon är en av världens stora trombonlegender, Michel Becquet, lärare. Bland svenska trombonister anses han kanske inte vara så stor, vi har ju själva t.ex Christian Lindberg och Håkan Björkman, men internationellt är han otroligt känd och anses vara ett av de största namnen (jämte ikoner som Lindberg, Alessi, Van Rijen och Schultz) och i Frankrike är han Trombonisten med stort T. Han har påverkat fransmännens spelsätt enormt. Personligen är det inte den trombonisten som jag tycker spelar allra bäst i världen, men han har en fantastisk ton, särskilt på höjden. Lyssna på det här klippet, vad lätt det låter för honom! Så avslappnat och behagligt!

Vi började dagen med en 2h lång slitig "uppvärmning". Dagen innan hade vi haft trombonlektion från 09-21 så jag var redan sliten från början. På eftermiddagen övade vi trombonensemble ihop med Lyonklassen inför kvällens konsert. På övre bilden ser ni Becquet bredvid tjejen. 

Jag tycker ändå konserten gick relativt bra. Kände att jag var helt stel redan första stycket, och vi skulle spela några riktigt svåra stycken, och på det sista stycket skulle jag spela en snorhög alttrombonstämma. Dessutom var det sinnessjukt varmt! Men det gick ändå helt ok även om jag badade i svett. Här ser ni ett foto på båda trombonklasserna (samt en inlånad tuba och saxhorn) med lärare. Det fattades några från vår klass i Paris, och säkert också från Lyon, men i stora drag är det här våra klasser. Kostymer är från Paris och kostymlösa från Lyon, haha. 

Efter konserten blev vi alla hembjudna till Michel Becquet, där han fixat en hejdundrans middag. Väldigt häftigt att få vara hemma hos honom, och äta middag. I trombonvärlden motsvarar det typ att bli hembjuden till Zlatan eller Neymar. (Ok, jag inser att de är betydligt mer kända, men jag personligen bryr mig mer om Lindberg, Van Rijen och Becquet än Neymar)

Som alltid i Frankrike, fick vi en trerätters. Vi får faktiskt trerätters i skolmatsalen varje dag också, men det här var bättre mat. Patéer, bröd, olika sallader, vaktelägg, god boeuf bourguignon, gratäng och gott vin. Och naturligtvis paj, ostbricka och chips. 

Det var god stämning, och jag åt tills jag rullade iväg! =)

Den här utsikten var det från huset jag bodde i. Vi stannade bara över en natt, och jag hann egentligen bara se Lyon när vi åkte till och från tågstationen, men det verkar vara en supertrevlig stad. Åker gärna dit igen. Både för att spela och för att besöka!

Nu är jag inne på mitt andra år i Paris. Förra året var allt nytt, men nu kan jag försöka låtsas vara riktig, snobbig parisbo och säga saker som "i vanliga fall vid den här tiden på året...", "vi parisbor brukar alltid..." eller "jag tycker alltid att hösten i Paris är så härlig". Men vad gör jag då om dagarna? Ja, naturligtvis tillbringar jag mycket tid längs Seine!

Men när jag är trött på floden gör jag en avstickare i en eller annan park. Och för ett tag sen när jag var i en park såg jag de här "hundarna". Jag skriver "hundarna", för egentligen tror jag faktiskt det är vargar. Det syntes både på utseende och gångstil. Jag vet inte hur det är i Sverige, men i Frankrike finns det en vargras (som jag tror är lite uppblandad med vanlig hund) som är laglig att ha som husdjur. Kolla den här videon:

Jag har säkert sagt det 1000 gånger, men jag har faktiskt varit inne hos vargarna på Kolmården, och gett dem en riktig kram. En av vargarna hoppade upp med tassarna på mina axlar och slickade mig i ansiktet =) Men den här gången, i parken, fick jag inte tillfälle att krama dem.  

Men jag har också varit en sväng i Strasbourg och spelat konsert i den här kyrkan. Vi var en brassensemble som spelade verk av Gabrieli, först i Strasbourg, och sen i Toul. Ett trevligt avbrott i vardagen. 

Just nu är jag inne i en period när jag spelar scenmusik på operan. Vi spelar operan Les Huguenots, som handlar om när protestanterna blev slaktade av katolikerna i Frankrike (sann händelse) och med jämna mellanrum hör man huvudpersonen sjunga "Vår Gud är oss en väldig borg". Jag skulle egentligen jättegärna se operan själv, men det kan jag ju inte när jag ska spela. Men jag är oavsett jätteglad att få vara med i produktionen. Ett stort operahus med allt vad en operaproduktion innebär, slutar aldrig att fascinera mig.  

Vissa kvällar går jag till Montmartre och sätter mig på trappan vid Sacré-Coeur och kollar ut över Paris när solen går ner. Man har en fantastisk utsikt, ser stora skockar asiatiska turister, får tillfälle att säga "Non, merci" till miljoner försäljare av olika slag och har man tur står killen på filmen och trixar. Han är helt sinnessjukt duktig. Jag har sett honom flera gånger, och inte sett honom göra ett enda misstag! Han har blivit en hit på youtube också. Här kan ni se ett längre klipp. Kolla när han klättrar upp i lyktstolpen!

Men man kan inte alltid vara i Frankrike. För några veckor sedan åkte jag till Stavanger och var med på Johan och Martas bröllop. Makalöst trevligt och fint! Det var ett välkommet avbrott i vardagen, men om man inte räknar flygplatsen, var jag inte ens på norsk mark i ett dygn. Men det kanske är säkrast att utsätta sig för Norge i små doser de första gångerna. Lite som med solen på våren. 

För en vecka sedan fick jag mitt första besök i Paris det här läsåret, och i den nya lägenheten. Då var Anna nere och hälsade på! Redan andra dagen hade hon sådan hemlängtan att vi fick åka till svenska kyrkan och äta kanelbullar för att lugna henne. Men eftersom det var kanelbullens dag var jag inte helt emot det.

Nu när jag tänker efter kan det vara så att hon aldrig uttryckte någon hemlängtan. Men jag valde att ta det säkra före det osäkra, så vi åt bullar!

Vi tog också en tur till Bois de Vincennes, som är en av de två stora parkerna som ligger i var sin ände av Paris. Den är knappt 3 gånger så stor som Central Park i New York, så det finns utrymme för att springa och traska där. Den är väldigt fin, men tyvärr är jag aldrig där i vanliga fall, för att det känns som den ligger för långt från mig. Egentligen är den ca 7km från mig, men jag rör mig i ett relativt snävt område. 

I anslutning till parken ligger slottet i Vincennes, som är ett slott från 1300-talet. En ganska häftig fästning!

Inne på borgområdet ligger också en fin slottskyrka. 

Anna fick också den stora äran att vara med när jag spelade den fantastiska konserten på kulturnatten, som jag beskrev i mitt förra inlägg. 

Efter att min mardrömsspelning var över, åkte vi till Filharmonin och lyssnade på när en pianist spelade Satie. Om jag förstod det rätt spelade han från kl. 21 till kl. 06. Vi kom dit lite innan 02 och då spelade han utan avbrott. Det var faktiskt perfekt musik för att sitta inne i salen och bara slappna av mitt i natten. Och även när vi gick, ca. 02:30 var det fortfarande en lååång kö för att få komma in. Och så säger man att det inte finns publik för klassisk musik. Det finns det i allra högsta grad, man måste bara motivera den att orka åka till konserten. 

Vi hade slagit följe med min f.d borgesman, Ien-Tchov och hans tjej. De verkade njuta av musiken så mycket att de deckade. Och de bor helt i andra änden av stan, så de hade en låång resa hem sen, stackarna. 

Jag kunde inte få någon bra bild på mobilen så här får ni två med samma motiv. Först en där man ser den fina solnedgången, och Eiffeltornet, och sen en där man ser de fina färgerna på löven. 

Nu kanske det låter som att jag bara håller på och flummar runt i Paris, och inte gör något vettigt! Men jag kan försäkra er att de flesta dagarna sitter jag bara i mitt övningsrum och övar, tills det är dags att åka hem och göra mat och sova. Men det hjälper övningsmotivationen ibland att veta att om jag har lust kan jag om 15 min sitta vid Sacré-Coeur, om 20 min vid Seine, eller om 30 min vid Eiffeltornet.

Jag är en förespråkare för att man delar av sig av både sina stolta och mindre stolta ögonblick. Jag hade ett av de sistnämnda i lördags. Det var kulturnatt i Paris, och vår trombonlärare hade fått förfrågan om han och trombonklassen kunde komma och spela på ett evenemang i en gammal fin byggnad. Han tackade ja, och vi tänkte att det kunde vara kul att spela trombonensemble i en trevlig miljö i Paris latinkvarter. 

Men det var innan vi kom till lokalen i fredags för att repa, och fick veta vad "musiken" var. Kompositören hade tagit en film som utspelade sig på ett tak i New York, med 18 karaktärer, och översatt det till trombonmusik. Vi var 18 trombonister, och när två personer samtalade i filmen skulle två trombonister ha en sorts dialog i mitten, när filmen hade en berättarröst, var det en ensam trombon som spelade o.s.v Cool idé!! ... hade man kunnat tro. Problem 1 var att filmen inte visades, så kopplingen till filmen gick helt förlorad. Problem 2 var att den enda musiken kompositören tänkt ut var totalt 24 takter musik där alla förutom 4 "ledare" skulle spela helnoter. Och inte vilka som helst. Vi fick stora äran att spela tonerna C, G och på ett ställe spexade han till det med ett F. 

Alla dialogerna var s.a.s "improviserade" med C som någon sorts "hemtonart". Och även om "kompositören" hade satt upp tydliga tider för när olika personer skulle ha dialoger och när vi skulle spela de 24 takterna han skrivit, så var det omöjligt att hålla koll på det. Så vi gick på riktigt runt i 55 minuter och spelade tonen C eller, när vi tröttnat på den, gjorde precis vad vi själva ville. Det fanns INGEN struktur, INGEN musik, ingenting! Dessutom gjorde vi två konserter på 55 minuter var. Som om inte det räckte hade de planerat in inte mindre än 8h rep för skiten!! Rep när vi gjorde i princip ingenting! Faktiskt blev jag så knäckt av repen att jag för första gång någonsin låtsades som att jag hade något annat, och drog några timmar tidigare. Jag stod inte ut!

Som ni hör och ser gjorde vi "n'importe quoi". Vi spelade lite slumpmässiga toner när vi orkade, och gick runt försökte få tiden att gå där emellan. (Och ja, jag filmade under konserten! Det kändes som stämningen tillät det)

Som ni förstår kan man inte spela C i 55 minuter utan att bli galen. Så det slutade ju med att vi gick runt och snackade, stod med mobilerna, spelade Davids trombonkonsert o.s.v Här ser ni oss under en "konsert" ;)

Här ser ni oss i slutet av konserten när alla står och spelar samtidigt... starkast vinner! Visst känner man bara att man älskar trombon i såna här lägen? Och fråga mig inte varför vi hade pannlampor. De sa att vi skulle, och vi lydde. Det värsta med hela projektet var dels att de själva tog det så seriöst och inte insåg att det var skit, och dels att det faktiskt hade kunnat göras så bra! Om de för det första hade smällt upp filmen på väggarna och sen strukturerat upp så att det blev något samband mellan det vi spelade och det som utspelade sig i filmen. Det hade kunnat bli grymt om de lagt ner lite tid på det! Istället blev resultatet det ni såg. 

Åh, just det! Vi spelade gratis! 

För er som bor i Sverige kan det säkert kännas overkligt, men för några månader sedan var det sommar i Sverige! Och sommar i Sverige kan vara riktigt trevligt när det är fint väder, vilket det verkligen var den här sommaren. 

Nästan direkt när jag kom hem till Sverige, åkte jag till vårt sommarställe i Odensvalehult, några mil ifrån Lönneberga. Cecilia, jag och Cissis två hundar Milly och Alice bodde där i ca 1 vecka. Det finns inte internet (förutom på mobilen då), ingen TV o.s.v Perfekt för att vila upp sig tänkte jag! Men från början var konstrasten till Paris lite väl stor, och jag blev nästan stressad av att inte ha något inplanerat. 

Men ganska snabbt kunde jag istället njuta av att det var mer eller mindre konstant sol, 28-32 grader och att jag inte hade några måsten! Cykla genom skogen för att ta kvälldopp i en långgrund sjö, ligga och sola på vår stora gräsmatta, grilla på terassen (när det inte var grillförbud) och äta trädgårdens plommon är bara några saker som jag inte kunnat göra på samma sätt i Paris.

Någon vecka senare kom Therese och Michael, med familj, till Odensvalehult. Och vi kunde då fira Simona, som fyllde 3 år!

Havet i all ära, men en spegelblank sjö mitt i Småländska skogen en tyst sommarkväll är svårt att slå! 

Nicholai och Alexander visar sina akrobatiska färdigheter.

Några dagar senare åkte vi till Västervik och tog en båt ut till Hasselö i Västerviks skärgård.

Den här gången var vi egentligen ingenting i själva Västervik, men det är annars en mycket trevlig sommarstad. Enligt mig tillhör den kategorin Småländska urcharmiga städer (tillsammans med t.ex Kalmar, Eksjö och Vimmerby) i kontrast till kategorin Småländska skittråkiga städer (med orter som Nässjö, Hultsfred, och Högsby).

Båtresan var cirka en timme lång, och bjöd på många fina vyer. 

Gränsö slott, där för övrigt min kusin Louise hade sin bröllopsfest för ett par år sedan. 

Visst är det en gullig båt?! Eller fin kanske man snarare ska säga. Jag har en tendens att kalla allt för gulligt... 

Vi kom inte jättelångt ut på havet, men ändå tillräckligt för att få den här utsikten. 

Professionell fotograf på resan var Nicholai!

Professionell humörshöjare och knata-påare var Benjamin. Den här bilden på honom skulle ju kunna vara skolexempel på gå-på-tur-gångarten

Här ser ni nästan hela gänget som var där. Jag står bakom kameran, Nicholai och Benjamin gömmer sig någonstans och Cicci skymtar man bara lite bakom Krille. 

Om vi bortser från att allt det sönderbrända gräset i vanliga fall brukar vara grönt, är det en ganska typisk smålandsbild. Röda stugor, stengärdsgård, stenar, lite småkulligt, och en grusväg. 

Eftersom jag själv för tillfället inte är så sugen på att bo på landet i Småland, kan det kanske ibland låta som att jag inte är så förtjust i Småland. Men jag måste säga att jag tycker att det finns få ställen som slår östra Småland i hur fint och idylliskt det kan vara. Där det är fint är det riktigt fint. Dessutom har östra Småland kanske Sveriges bästa väder, med de varmaste sommrarna och, för södra Sverige, relativt snörika vintrar, och betydligt mindre regn än västra Sverige. 

Små båthus vid vattnet

Stranden var väldigt fin den med. Och med 30 grader och inte ett moln var det helt underbart att ligga och sola! Jag är ledsen för alla som fick hus och mark nerbrändt, och för bönder och djur som inte mått bra av värmen. Men om jag ska tänka helt egoistiskt, för mig som semesterfirare, var den här sommaren den bästa jag upplevt i Sverige!

Men man kan inte bara hålla till i Lönneberga en hel sommar! Så jag åkte upp till Umeå och Vännäs och hälsade på släkt och vänner. Jag har inte mindre än 33 kusiner i Umeåtrakten. Jag träffade långt ifrån alla, men hann ändå träffa ett gäng, vilket var riktigt roligt. Här ser ni Peter, Birgitta, Salome och Angelica (som stod ut med att ha mig boende hos sig i en vecka! Tack!) i Vännäs. 

Efter en mycket försenad hemresa från Umeå, kom jag tillbaka till Lönneberga för mitt yngsta syskonbarn, Celinas, dop. 

Jag hann även bli riktigt bra vän med Eliah. Det är annars ett stort projekt att vinna hans gunst! Han är aningen blyg, och dessutom är han lagom ointresserad av att leka med en gammal gubbe (för en tvååring måste jag med mina 27 år vara en gubbe) som envist bestämt sig för att vara en del av hans liv. Men när jag väl mutat honom tillräckligt för att vi skulle bli bästisar blev vi riktiga BFF. 

Men man kan inte vara i Sverige utan att spendera tid i Stockholm! Och kan man då göra så att man går en musikkurs halva dagarna och träffar kompisar resten av tiden, då har man ju lyckats få till något riktigt bra! Här ser ni en fet brassensemble på kursen som spelar ett riktigt maffigt verk av Strauss! 

Och här får ni en mobilbild från Djurgårdsbron. Det är härligt att se att Sverige ligger kvar och fortsätter vara precis som vanligt, även när jag inte är där! Men efter nästan 6 veckor i Sverige blev det dags att återvända till Paris för lägenhetsbyte och ett nytt läsår.