Det jag nu ska berätta är fortfarande väldigt jobbigt för mig att prata om. Jag försöker inte vinna er sympati och räknar inte heller med att ni ska förstå hur jag haft det, utan jag vill bara att ni ska veta vad jag gått igenom och förstå varför jag betett mig som jag gjort. 

Allt började i tisdags kväll. Jag satt på min första franskalektion på universitetet (ja, det var den lektionen där jag var i fel sal och upptäckte det efter 50 minuter) och tänkte att det kunde vara en bra idé att stänga av mobilen under lektionen. Om jag bara hade anat vilka följder det skulle få! Efter att lektionen var över försökte jag starta mobilen. Men skärmen var och förblev lika svart som Kristians ögon när han förlorat ett dataspel. Mina kunskaper i första hjälpen för mobiler hjälpte inte. Jag gick som i en dimma till tunnelbanestationen där jag fick vänta på tunnelbanan utan att kunna kolla facebook. Jag minns inte så mycket av den resan hem. Väl hemma fick jag gräva fram en gammal mobil. Ni vet en såndär mobil som man använde i början på 2000-talet, där man är tvungen att trycka på knappar! 

De närmaste dagarna var fruktansvärda. När jag åkte pendeltåg tog alla medresenärerna upp sina smartphones, kollade facebook, läste nyheterna på internet, såg youtubeklipp och lyssnade på precis den musiken de ville lyssna på. Jag kände allas föraktfulla blickar när jag tog upp min gamla mobil. När jag insåg att jag bara hade en ytterst begränsad mängd musik att lyssna på var jag tvungen att svälja gråten. Det var så orättvist!  Varför skulle jag vara tvungen att spela quadra pop? Varför skulle jag vara tvungen att vänta tills jag hade tillgång till en dator för att kolla mejl? Jag var till och med tvungen att faktiskt känna efter om det var varmt och soligt ute, för jag hade ju ingen väderapp. Jag kommer aldrig kunna glömma de hånfulla skratten jag hörde efter att jag svarat på kompisarnas fråga om jag hade skaffat hem senaste appen för nigerianska restauranger i Stockholm. 

Men som alltid finns det en utväg när man är som längst ner i mörkret. David Burman, även kallad räddaren i nöden, kontaktade mig och erbjöd mig att låna hans gamla smartphone som han inte längre använde och som dessutom var exakt samma modell som jag tidigare haft. Den känslan jag kände kan bara förstås av Tromsöbor som sett solen gå upp för första gången efter en lång vinter. Helt plötsligt kunde jag se folk i ögonen utan att vika undan av skamm. Jag kunde planera mina SL-resor, läsa mejl direkt när de skickats och lyssna på Kurt Bertssons 89 symfoni i Hiss-moll. Jag kände mig som en människa igen, och inte bara det, jag kände att jag kom starkare ut på andra sidan den mörka tunneln. Men jag skulle inte önska min värsta fiende att vara med om samma sak. 

Ps. bildgoogla inte "trauma", det är äckligt!