Nu har vardagen i Paris dragit igång på allvar. Jag har börjat på skolan, fått mängder av information om hur man på 100 sätt kan bli avstängd från skolan, hur man genom att fråga en lång kedja personer i administrationen kan få veta vilken tid man ska ha lektion o.s.v. 

Jag har också haft mina första trombonlektioner. Huvudlärare är Fabrice Millischer, en väldigt känd trombonist. Ni kan se honon spela här:

Eller höra t.ex det här:

Han spelar också alttrombon:

Jag har än så länge bara haft en lektion med honom, men tyckte att det kändes bra och tror att han kommer kunna hjälpa mig att bli bättre. Här nere har trombonisterna lektionerna gemensamt, vilket innebär att alla lyssnar på mig när jag har min lektion. Jag tycker egentligen inte att det är ett jättebra upplägg när man börjar på utbildningen, men för mig är det svinbra nu att öva att spela upp flera gånger i veckan. Ni som läste min blogg redan när jag var här i Paris för flera år sedan, kanke kommer ihåg att jag var ganska rejält knäckt för att jag blev nervös och spelade dåligt varenda lektion! Men den här gången känns det otroligt mycket bättre! Inte för att jag spelar så fantastiskt bra, men jag känner mig ganska bekväm med situationen. Man kan alltså bli bättre på att spela upp för andra! =)

Ni kanske också kommer ihåg att de hade gemensamma uppvärmingar med sjuka skalövningar, och att jag sög totalt på skalor? Sedan dess har jag spelat skalor betydligt oftare. Så man skulle ju tro att jag kunde det nu! Men icke då! När vi skulle spela harmonisk fiss-moll i terssprång i två oktaver idag tog det inte många toner innan jag var borta. Men det gick åtminstone bättre än sist. Och ärligt talat så är det sällan man behöver kunna spela skalor på det sättet utan noter och utan att få öva. 

Hur som helst är båda trombonlärarna (man har alltid två olika lärare i sitt huvudinstrument) och trombonklassen trevliga och schyssta, och det känns som det kommer bli bra. 

Men förutom att spela trombon så försöker jag göra lite annat på fritiden. För en knapp vecka sedan var Jennie i Paris. Jättekul att träffa henne, strosa på Paris gator och njuta av stadspulsen. Väldigt skönt också att få prata svenska obehindrat! 

För en vecka sedan blev det bestämt att Paris ska arrangera OS 2024. Man har jobbat länge för att få det, så man var väldigt glad för att det till sist blev så. På fredagkvällen blev det ett firande av att man fått det, vid stadshuset. Här ser ni hur de riggat och hur folk börjar komma. 

Det var kul! Tydligen massa kända fransoser och fransyskor. Lite ministrar, idrottsstjärnor, artister, tv-kändisar och sånt. 

Alla var såklart glada och bidrog till en skön stämning, och flera började spontansnacka med mig. När det kom fram att jag i princip inte visste vem någon av alla kändisar var blev dom lite chockade och frågade om jag åtminstone visste vem Justin Bieber var (han var inte där). Jag sa att jag kände till honom lite grann och försökte ivrigt skylla på att jag inte är fransk. Nu har jag chockat folk i ytterligare ett land med min totala okunskap när det gäller kändisar   

Jag var bara tvungen att ta en bild på de här, eftersom två av dem spelar omvänt med gitarren. Det är så ovanligt att se det och jag kan riktigt känna i händerna hur svårt jag skulle tycka att det var.  

Ibland går jag bara en liten tur för att känna att jag faktiskt bor i Paris. Då kan det hända att jag passerar Notre-Dame...

...eller går på Champs-Elysées när det är bilfritt

Naturligtvis har jag också tagit en tur förbi Eiffeltornet. Det måste man ju. Över lag kan man väl säga att min vardag här i Paris är väldigt bra. Men i helgen fick jag en dipp, precis som tidigare gånger när jag flyttat utomlands. Det brukar komma efter typ två veckor, när jag är less på att jag inte känner något riktigt bra här, och jag börjar tänka på allt roligt jag skulle kunna hitta på med folk i Stockholm. Men nu känns det bra igen och jag är egentligen väldigt nöjd med att bo här för tillfället.