Just nu är jag på väg att gå in i någon sorts sommardvala med lite mindre hektiska dagar och en något mer avslappnad inställning till övning. Men innan man tar sommar måste man avsluta med en fest. Och förra veckan var en riktig fest. På 7 dagar spelade jag 6 konserter/föreställningar. 3 med kungliga filharmonikerna i konserthuset, och 3 med kungliga hovkapellet i operan.

I filharmonin spelade vi ett verk av Varèse som heter Amériques. Det är ett verk för en riktig monsterorkester, med 2 tubor, 5 tromboner (varav en kontrabastrombon), 6 trumpeter, 8 horn, 15 slagverkare, 5 fagotter (varav 2 kontrafagotter) o.s.v Om jag räknade rätt var vi totalt 118 personer i orkestern. Jag kan nog inte säga att det var ett vackert avslappningsstycke, men otroligt häftigt stycke som jag gillar starkt. Jag tycker i och för sig att han har stulit lite väl mycket från bland annat Stravinskijs våroffer och Bartoks konsert för orkester, men det spelar ingen roll när det blir så häftigt. När fagott, cello och kontrabas spelade ett utdrag tillsammans var det tyngre än den tyngsta metalmusiken, men bara sjukt mycket bättre!

Lyssna från typ 21:10 och till slut och skruva upp volymen rejält:

Man får såklart inte samma upplevelse av en inspelning som när man lyssnar på plats, eller spelar i orkestern. Men ni kan nog ändå ana hur det känns. När vi spelade sista tonen hade brasset ”bells up” och Sakari (dirigenten) drog ut sluttonen så att den blev brutalt lång och stark. Efteråt kändes det som att jag blåst ut hela hjärnan. Det är ju precis den känslan man vill ha! ;)

Tuba-trombonsektionen skulle också spela en liten konsert för filharmonins vänförening, och eftersom två trombonister inte kunde den kvällen, fick jag den stora äran att hoppa in. Vi spelade flera olika småstycken. Bland annat det här som är originalskrivet för trombonkvartett av självaste Beethoven:

För er som inte fått tillfälle att prova att spela trombonkvartett med riktigt duktiga trombonister kan jag bara säga att det är något av det trevligaste man kan göra! Prova det! Och behöver ni först lära er trombon så kan jag lära er. 

Men även om jag älskade att spela Varèse, kan man ibland behöva rensa skallen med den främsta av de alla kompositörerna vilket naturligtvis är Tjajkovskij. Så det kändes som balsam för själen när jag fick spela en föreställning av Svansjön på Operan. Det finns många kända avsnitt ur den, men bland annat det här:

Jag spelade också ett par föreställningar av Glada Änkan, med Henrik Dorsin (Ove Sundberg-komikern) i huvudrollen. Han är ju otroligt rolig, och eftersom jag sitter så till att jag kan se scenen väldigt bra när jag inte spelar, kan jag ju sitta och skratta lika mycket som publiken.

Som ni förstår var min förra vecka helt fantastisk. Det kan ju vara nervöst att spela med duktigt folk, men samtidigt är det så roligt och tillfredsställande. Jag tror på riktigt att det fungerar som en drog som man blir beroende av. Jag vill bara spela mer och mer! Men det är en drog som jag är ok med att vara beroende av och då kanske jag har valt rätt yrke! =)