Nu i veckan har jag haft första symfoniorkesterprojektet i Paris. Vi spelade bland annat det bästa stycket som någonsin skrivits, nämligen Tjajkovskijs sjätte symfoni. Ett verk som jag lyssnat på miljoner gånger, men som jag ändå får gåshud av varje gång jag lyssnar på det!

Redan i början av första satsen börjar det mystiskt, sorgset och fantastiskt vackert med fagottsolo. Sen kommer ett lite gladare och pampigare avsnitt innan det kommer ett lugnt och vackert tema från 5:00. Första satsen fortsätter att svänga fram och tillbaka mellan vackra lugna avnsitt, häftiga krigiska avsnitt och fantastiskt pampiga avsnitt. Lyssna från 12:40 med hela brasset och den hetsiga musiken, och smärtan som kommer efteråt, framför allt från 13:40. Helt magiskt! 
Lyssna också särskillt på den korta men fina trombonkoralen från 11:03 (jag tycker iofs inte att de spelade den så fint på den här inspelningen) och brasskoralen i 18:00. Hela koralen avslutas med bara tromboner, tuba och puka. Läskigt men snyggt!

Lyssna på hela satsen, och ge den flera chanser. Den blir bara bättre och bättre!

Andra satsen är en fin och härlig dansant sats. Den brukar beskrivas som en haltande vals, eftersom den inte är skriven i 3/4 som valser egentligen skrivs i, utan i 5/4. Satsen är lättsmält och här hörs inte smärtan som man kunde höra så tydligt i första satsen. 

Det är nu det sjuka i de här symfonin kommer. En symfoni är nästan alltid i fyra satser, där första satsen presenterar hela symfonin och innehåller ganska många karaktärer och där sista satsen är en finalsats som är mäktig och pampig och slutar med ett tydligt slut. Däremellan brukar det vara en lekfull eller dansant sats (sats 2 i den här symfonin) och en lugn och sorglig sats (lyssna t.ex på Tjajkovskijs symfoni 5, sats 2, eller Brahms 3, sats 3). Men i den här symfonin har Tjajkovskij låtit den tredje satsen vara en tydlig finalsats. En rolig och bullrig sats som avslutas med ett supertydligt slut. Lyssna från 8:00 till slut så hör ni det utdragna slutpartiet där han riktigt förbereder publiken på att nu är det slut. Och vid VARJE konsert är det alltid en del av publiken, eller hela publiken som applåderar. Inte så konstigt med tanke på hur satsen är skriven. Men det är faktiskt inte slut där. För efter den satsen kommer den här satsen:

Om det är konstigt att skriva en tredjesats som låter som en finalsats, så är det ännu märkligare att skriva en finalsats som rakt igenom är supersorglig och fylld med ångest. Jag kan verkligen se framför mig en supersorglig historia. Från 6:30 kan man höra hur konflikten byggs upp till sitt klimax och från 7:10 gör han (för man kanske kan anta att det handlar om Tjajkovskij själv?) sitt sista försök att kämpa emot, men från ge upp. Vid 7:45 spelar trombon och tuba en koral där man kan höra den sista gnuttan hopp suddas ut. Hela satsen slutar med kontrabasarna som har pizzicato, som man väl på ganska god grund kan tänka sig symboliserar ett hjärta, som slår långsamare och långsamre och tillsist slutar att slå helt och hållet. Helt otroligt vacker sats och väldigt effektfullt att sluta en sån storslagen symfoni på det här sättet. 
Det nästan läskiga är att det här verket var det sista verket som Tjajkovskij uppförde innan han dog. En dryg vecka efter att han dirigerat uruppförandet dog han. Eftersom man vet att han var väldigt deprimerad och eftersom symfonin låter som den gör, är det många som menat att symfonin var något sorts självmordsbrev av Tjajkovskij. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det faktiskt skulle vara så. Men man kan ju undra varför han valde att avsluta symfonin på ett så okonventionellt sätt. 

Förutom Tjajkovskijs sjätte symfoni, spelade vi också Prokofievs "kärleken till de tre apelsinerna". Mycket rolig musik att spela, även om den inte är någon Tjajkovskij precis ;) Det var ett trevligt projekt, men det var ett projekt för dirigentstudenterna, vilket innebar att alla 6 studenterna skulle få pröva dirigera allt. Det blev väldigt många avbrott och mycket undervisning av dirigenterna, och väldigt lite jobb med själva orkestern. Så det känns som det hade kunnat bli ett ännu bättre resultat. Men det blev ändå ok. Faktiskt filmades konserten och direktsändes, så om ni vill se hur det lät kan ni kolla här:
http://www.conservatoiredeparis.fr/nc/voir-et-entendre/videos/article/concert-de-la-classe-de-direction-dorchestre-dalain-altinoglu-9/

Prokofiev börjar vid 28:30

Tjajkovskij börjar vid 65:50 (sats 4 vid 104:30)

Vill ni se/höra lite trombonställen kan ni kolla bland annat 77:05, 84:55 112:40

Men ni får inte döma oss för hårt! Det var en livekonsert och första projektet för året   

Om ni nu vill höra något roligt så kan ni lyssna på inspelningen av den här symfonin som Leningrad Philharmonic Orchestra har gjort. Jag tror att brasset missade lektionen som handlade om att smälta in i klangen. Men de spelar starkt åtminstone! Lyssna från 12:15 och från 13:10! De blåser på så att tonen bara vobblar, haha. Fult, men lite roligt!