Det är nu mer än tre månader sedan jag spelade en konsert, och konsertabstinensen är stor! Det är riktigt svårt att hålla övningsmotivationen uppe när det inte finns några konserter, provspelningar eller ens repetitioner i sikte. För att få någon mening med min övning tog jag tag i en gammal idé jag hade, att försöka ackompanjera mig själv på piano. Det lilla projektet har gett mig många nya insikter:

• För det första ska man uppskatta alla riktiga pianister som faktiskt kan spela piano!! De är guld värda och inte utbytbara mot trombonister. 
• För det andra ska man även uppskatta pianostämmarna! Ett välstämt piano är ovärderligt både för pianisten och oss som spelar tillsammans med pianisten
• I kammarmusik bör alla spela sina stämmor samtidigt, kunna lyssna på varandra och få impulser av varandra. Det hjälper både samspelet, intonationen och för att få ett gemensamt, enhetligt resultat. Ni kommer höra i klippet här under vad jag menar. 
• Om man inte lyckas spela tillräckligt bra borde man lära sig redigera och mixa så att det blir rent och bra. Jag har tyvärr varken program eller kunskap för det, och då blir det som det blir... 
  
  

Ja, som ni förstår så lämnar den här inspelningen mycket i övrigt att önska, men jag hade kul när jag gjorde den och fick lite motivation att öva. Men jag längtar innerligt efter att få spela tillsammans med andra och att få skapa något riktigt bra. Tills dess får ni och jag hålla till godo med det här: