(Om någon undrar varför jag skrivit fler inlägg de senaste två veckorna än resten av året tillsammans så har jag sinnesjukt mycket att göra just nu med examensarbete, examenskonsert och jobb. Och ni vet hur det är... när man har stressigt gör man allt annat än det man borde!)

De böcker jag någonsin läst som gjort mest intryck på mig är utvandrarserien. Det är över 10 år sedan jag läste dem, men fortfarande kommer jag ihåg mycket av handlingen och en hel del citat och dialoger, vilket är ett tecken på att de verkligen gjorde intryck på mig. Det var faktiskt när jag läste de böckerna som jag började tycka om Sverige. Innan hade jag tyckt att Sverige var ett tråkigt land med karg ful natur, men efter de här böckerna började jag ändra åsikt och började verkligen tycka om Sverige. 

Det som Moberg lyckas så bra med att beskriva är den oförklarliga kärleken till hembygden. De hade det svårt och hemskt hemma, men ändå fanns det något med hembygden de aldrig kunde ersätta. Och där ser man också hur olika inställning Kristina och Karl-Oskar hade. Båda två lämnar hemlandet och det är ett gemensamt beslut, men Kristina kan aldrig släppa Sverige medan Karl-Oskar blickar framåt och vill bygga upp sitt nya liv i Amerika. Det står på något ställe att Kristina berättar så mycket för barnen om de ljusa vårkvällarna i Sverige och om hur fantastiskt Sverige var, att barnen tillslut frågar om Sverige låg på jorden. Och hennes besatthet av astrakanäpplena från Sverige är egentligen ologisk. Det fanns förmodligen lika goda äpplen i Amerika. Jag tyckte hela hennes historia var så sorglig. Och känslan efter att ha läst klart sista boken var så otroligt tom när jag insåg att hela familjens koppling till Sverige och hela deras historia egentligen var borta. Bara titeln "Sista brevet till Sverige" kan ju få en att böla. 

För ett tag sedan snackade jag med en kompis som hade skrivit upp sig till programmet för att åka till Mars. Nu visste han att det var väldigt liten chans att han fick göra det, men jag märkte ändå hur olika inställning vi hade. Han såg det som superspännande att kunna upptäcka en ny planet. Jag såg det som världens (eller snarare universums) straff att aldrig mer få vara på jorden. Det är helt otänkbart för mig. Och där tänker jag att jag är en Kristina och han är en Karl-Oskar. Jag skulle aldrig kunna bestämma mig för att lämna Sverige för gott (inte ens för Frankrike) precis som jag har svårt att acceptera att en epok är förbi, att jag tappar kontakten med vänner o.s.v Jag ser generellt sätt mer bakåt än framåt, och jag tror att det är också därför jag identifierade mig så mycket med Kristina. Lite ironiskt i sammanhanget är ju att min kompis aldrig flyttat ifrån Sverige, medan jag bott utomlands i tre omgångar och gör det just nu. Men Kristina flyttade också utomlands. Hon var inte en av dem som stannade, men hon hade svårt att klippa banden. 

Det här inlägget är inte ett tecken på att jag har ovanligt mycket hemlängtan till Sverige just nu, jag trivs väldigt bra i Frankrike just nu. Däremot kan det ses som en garanti på att jag så småningom flyttar hem igen. Problemet är bara att nu har jag även fått en stark koppling till Frankrike som jag inte heller kommer kunna klippa helt. Jag kommer få pendla mellan länderna hela mitt liv, haha. 

Hur är du själv? En Kristina eller en Karl-Oskar... eller en av dom som aldrig kunde tänka sig att lämna Sverige i första hand? Kommentera gärna! =)