När man kommer till en ny stad får man ju börja om med kontaktnätet från noll. Jag hade från början inga gig alls i Paris, vilket inte var så konstigt, men jag började ändå nojja om det betydde att jag aldrig skulle kunna försörja mig som musiker. Men nu efter jul känns det som att det har börjat rulla igång lite med en del konserter på olika håll. Både betalda och obetalda. 

Det jobbet som för mig betyder klart mest är på Nationaloperan i Paris, på Opéra Bastille. Jag spelade scenmusik på La traviata. Det var inte mycket att spela, och det var verkligen inget svårt, men för mig är det hur stort som helst att få jobba på operan i Paris! Jag spelade totalt 10 föreställningar, vilket förutom att vara kul också gav lite klirr i kassan. Mycket tacksamt när man bor i en dyr stad som Paris! =)

Men operavärlden är lite speciell. De sista tre föreställningarna skulle Plácido Domingo (en av de Tre tenorerna) och Anna Netrebko sjunga. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vem Anna Netrebko var, till de andras stora bestörtning, men det visade sig att hon är världens för tillfället mest eftertraktade sopran. Biljetterna till alla föreställningar blev slutsålda på 10 minuter och folk betalade mycket pengar för att få höra Netrebko. Men det slutade med att hon inte kom på en enda föreställning. Uppenbarligen är det inte första gången hon ställer in på det sättet. Riktiga divafasoner, och jag både avskyr det och gillar det lite grann. Men publiken fick i alla fall höra Plácido Domingo. 

Opéra Bastille är en häftig byggnad! Det är en stor nybyggd opera som ska klara av alla stora produktioner. Den har åtta våningar ovan jord och 7 under jord, totalt 15 våningar. Och det är alltid så häftigt med operahus med alla verkstäder, repsalar, gångar och allt vad det innebär. Det finns också ett gammalt operahus i Paris, Opéra Garnier, som är otroligt fint och egentligen inte så litet, men ändå för litet för de stora produktionerna. Så i det gamla operahuset sätter de upp mindre operor och baletter. 

En annan rolig konsert jag gjort var Mozarts Requiem i kyrkan Madeleine. Med svenska mått mätt var det inte särskilt bra betalt, men jag ÄLSKAR att spela Mozarts requiem! Den här gången spelade jag alttrombonstämman, så det blev inget trombonsolo för min del, men det gör mig inget, för det är så underbar musik och så roliga trombonstämmor. 

Kyrkan är också väldigt fin och en perfekt atmosfär för att spela ett requiem!

Men de flesta konserter jag har spelat har varit obetalda konserter genom skolan. Vissa har varit roliga, som när vi spelade trombonensemble i Nordmandie, eller när vi spelade La Mer i en stad 40 mil söder om Paris. Men nu i fredags gjorde jag en konsert där skolans elever hade komponerat styckena. I ena stycket skulle jag till största delen bara blåsa i trombonen utan att spela någon ton. Dessutom hade han haft den geniala idén att låta mig ha i en harmonsordin, vilket fick som effekt att INGEN, inklusive fagotten som satt precis framför mig, kunde höra om jag blåste eller inte när de andra spelade. Ska jag vara helt ärlig satt jag bara med trombonen och låtsades blåsa de passagerna. Finns ingen anledning att blåsa för kung och fosterland när ändå ingen hade den minsta chans att höra! Förhoppningsvis är nästa konsert en konsert där jag varken behöver göra blåsljud och blåsflatterzunge.