I helgen åkte trombonklassen på CNSM i Paris ner till Lyon och hade en gemensam konsert tillsammans med CNSM i Lyon. Den gamla byggnaden på bilden (framför alla fula betongklossar) är CNSM i Lyon. 

Jag hade bara med mig mobilen, så ni får nöja er med bilder med dålig kvalité. Här är i alla fall Saône. Och ni kan se ett litet låtsaseiffeltorn och en borg uppe på kullen. 

I Lyon är en av världens stora trombonlegender, Michel Becquet, lärare. Bland svenska trombonister anses han kanske inte vara så stor, vi har ju själva t.ex Christian Lindberg och Håkan Björkman, men internationellt är han otroligt känd och anses vara ett av de största namnen (jämte ikoner som Lindberg, Alessi, Van Rijen och Schultz) och i Frankrike är han Trombonisten med stort T. Han har påverkat fransmännens spelsätt enormt. Personligen är det inte den trombonisten som jag tycker spelar allra bäst i världen, men han har en fantastisk ton, särskilt på höjden. Lyssna på det här klippet, vad lätt det låter för honom! Så avslappnat och behagligt!

Vi började dagen med en 2h lång slitig "uppvärmning". Dagen innan hade vi haft trombonlektion från 09-21 så jag var redan sliten från början. På eftermiddagen övade vi trombonensemble ihop med Lyonklassen inför kvällens konsert. På övre bilden ser ni Becquet bredvid tjejen. 

Jag tycker ändå konserten gick relativt bra. Kände att jag var helt stel redan första stycket, och vi skulle spela några riktigt svåra stycken, och på det sista stycket skulle jag spela en snorhög alttrombonstämma. Dessutom var det sinnessjukt varmt! Men det gick ändå helt ok även om jag badade i svett. Här ser ni ett foto på båda trombonklasserna (samt en inlånad tuba och saxhorn) med lärare. Det fattades några från vår klass i Paris, och säkert också från Lyon, men i stora drag är det här våra klasser. Kostymer är från Paris och kostymlösa från Lyon, haha. 

Efter konserten blev vi alla hembjudna till Michel Becquet, där han fixat en hejdundrans middag. Väldigt häftigt att få vara hemma hos honom, och äta middag. I trombonvärlden motsvarar det typ att bli hembjuden till Zlatan eller Neymar. (Ok, jag inser att de är betydligt mer kända, men jag personligen bryr mig mer om Lindberg, Van Rijen och Becquet än Neymar)

Som alltid i Frankrike, fick vi en trerätters. Vi får faktiskt trerätters i skolmatsalen varje dag också, men det här var bättre mat. Patéer, bröd, olika sallader, vaktelägg, god boeuf bourguignon, gratäng och gott vin. Och naturligtvis paj, ostbricka och chips. 

Det var god stämning, och jag åt tills jag rullade iväg! =)

Den här utsikten var det från huset jag bodde i. Vi stannade bara över en natt, och jag hann egentligen bara se Lyon när vi åkte till och från tågstationen, men det verkar vara en supertrevlig stad. Åker gärna dit igen. Både för att spela och för att besöka!

Nu är jag inne på mitt andra år i Paris. Förra året var allt nytt, men nu kan jag försöka låtsas vara riktig, snobbig parisbo och säga saker som "i vanliga fall vid den här tiden på året...", "vi parisbor brukar alltid..." eller "jag tycker alltid att hösten i Paris är så härlig". Men vad gör jag då om dagarna? Ja, naturligtvis tillbringar jag mycket tid längs Seine!

Men när jag är trött på floden gör jag en avstickare i en eller annan park. Och för ett tag sen när jag var i en park såg jag de här "hundarna". Jag skriver "hundarna", för egentligen tror jag faktiskt det är vargar. Det syntes både på utseende och gångstil. Jag vet inte hur det är i Sverige, men i Frankrike finns det en vargras (som jag tror är lite uppblandad med vanlig hund) som är laglig att ha som husdjur. Kolla den här videon:

Jag har säkert sagt det 1000 gånger, men jag har faktiskt varit inne hos vargarna på Kolmården, och gett dem en riktig kram. En av vargarna hoppade upp med tassarna på mina axlar och slickade mig i ansiktet =) Men den här gången, i parken, fick jag inte tillfälle att krama dem.  

Men jag har också varit en sväng i Strasbourg och spelat konsert i den här kyrkan. Vi var en brassensemble som spelade verk av Gabrieli, först i Strasbourg, och sen i Toul. Ett trevligt avbrott i vardagen. 

Just nu är jag inne i en period när jag spelar scenmusik på operan. Vi spelar operan Les Huguenots, som handlar om när protestanterna blev slaktade av katolikerna i Frankrike (sann händelse) och med jämna mellanrum hör man huvudpersonen sjunga "Vår Gud är oss en väldig borg". Jag skulle egentligen jättegärna se operan själv, men det kan jag ju inte när jag ska spela. Men jag är oavsett jätteglad att få vara med i produktionen. Ett stort operahus med allt vad en operaproduktion innebär, slutar aldrig att fascinera mig.  

Vissa kvällar går jag till Montmartre och sätter mig på trappan vid Sacré-Coeur och kollar ut över Paris när solen går ner. Man har en fantastisk utsikt, ser stora skockar asiatiska turister, får tillfälle att säga "Non, merci" till miljoner försäljare av olika slag och har man tur står killen på filmen och trixar. Han är helt sinnessjukt duktig. Jag har sett honom flera gånger, och inte sett honom göra ett enda misstag! Han har blivit en hit på youtube också. Här kan ni se ett längre klipp. Kolla när han klättrar upp i lyktstolpen!

Men man kan inte alltid vara i Frankrike. För några veckor sedan åkte jag till Stavanger och var med på Johan och Martas bröllop. Makalöst trevligt och fint! Det var ett välkommet avbrott i vardagen, men om man inte räknar flygplatsen, var jag inte ens på norsk mark i ett dygn. Men det kanske är säkrast att utsätta sig för Norge i små doser de första gångerna. Lite som med solen på våren. 

För en vecka sedan fick jag mitt första besök i Paris det här läsåret, och i den nya lägenheten. Då var Anna nere och hälsade på! Redan andra dagen hade hon sådan hemlängtan att vi fick åka till svenska kyrkan och äta kanelbullar för att lugna henne. Men eftersom det var kanelbullens dag var jag inte helt emot det.

Nu när jag tänker efter kan det vara så att hon aldrig uttryckte någon hemlängtan. Men jag valde att ta det säkra före det osäkra, så vi åt bullar!

Vi tog också en tur till Bois de Vincennes, som är en av de två stora parkerna som ligger i var sin ände av Paris. Den är knappt 3 gånger så stor som Central Park i New York, så det finns utrymme för att springa och traska där. Den är väldigt fin, men tyvärr är jag aldrig där i vanliga fall, för att det känns som den ligger för långt från mig. Egentligen är den ca 7km från mig, men jag rör mig i ett relativt snävt område. 

I anslutning till parken ligger slottet i Vincennes, som är ett slott från 1300-talet. En ganska häftig fästning!

Inne på borgområdet ligger också en fin slottskyrka. 

Anna fick också den stora äran att vara med när jag spelade den fantastiska konserten på kulturnatten, som jag beskrev i mitt förra inlägg. 

Efter att min mardrömsspelning var över, åkte vi till Filharmonin och lyssnade på när en pianist spelade Satie. Om jag förstod det rätt spelade han från kl. 21 till kl. 06. Vi kom dit lite innan 02 och då spelade han utan avbrott. Det var faktiskt perfekt musik för att sitta inne i salen och bara slappna av mitt i natten. Och även när vi gick, ca. 02:30 var det fortfarande en lååång kö för att få komma in. Och så säger man att det inte finns publik för klassisk musik. Det finns det i allra högsta grad, man måste bara motivera den att orka åka till konserten. 

Vi hade slagit följe med min f.d borgesman, Ien-Tchov och hans tjej. De verkade njuta av musiken så mycket att de deckade. Och de bor helt i andra änden av stan, så de hade en låång resa hem sen, stackarna. 

Jag kunde inte få någon bra bild på mobilen så här får ni två med samma motiv. Först en där man ser den fina solnedgången, och Eiffeltornet, och sen en där man ser de fina färgerna på löven. 

Nu kanske det låter som att jag bara håller på och flummar runt i Paris, och inte gör något vettigt! Men jag kan försäkra er att de flesta dagarna sitter jag bara i mitt övningsrum och övar, tills det är dags att åka hem och göra mat och sova. Men det hjälper övningsmotivationen ibland att veta att om jag har lust kan jag om 15 min sitta vid Sacré-Coeur, om 20 min vid Seine, eller om 30 min vid Eiffeltornet.

Jag är en förespråkare för att man delar av sig av både sina stolta och mindre stolta ögonblick. Jag hade ett av de sistnämnda i lördags. Det var kulturnatt i Paris, och vår trombonlärare hade fått förfrågan om han och trombonklassen kunde komma och spela på ett evenemang i en gammal fin byggnad. Han tackade ja, och vi tänkte att det kunde vara kul att spela trombonensemble i en trevlig miljö i Paris latinkvarter. 

Men det var innan vi kom till lokalen i fredags för att repa, och fick veta vad "musiken" var. Kompositören hade tagit en film som utspelade sig på ett tak i New York, med 18 karaktärer, och översatt det till trombonmusik. Vi var 18 trombonister, och när två personer samtalade i filmen skulle två trombonister ha en sorts dialog i mitten, när filmen hade en berättarröst, var det en ensam trombon som spelade o.s.v Cool idé!! ... hade man kunnat tro. Problem 1 var att filmen inte visades, så kopplingen till filmen gick helt förlorad. Problem 2 var att den enda musiken kompositören tänkt ut var totalt 24 takter musik där alla förutom 4 "ledare" skulle spela helnoter. Och inte vilka som helst. Vi fick stora äran att spela tonerna C, G och på ett ställe spexade han till det med ett F. 

Alla dialogerna var s.a.s "improviserade" med C som någon sorts "hemtonart". Och även om "kompositören" hade satt upp tydliga tider för när olika personer skulle ha dialoger och när vi skulle spela de 24 takterna han skrivit, så var det omöjligt att hålla koll på det. Så vi gick på riktigt runt i 55 minuter och spelade tonen C eller, när vi tröttnat på den, gjorde precis vad vi själva ville. Det fanns INGEN struktur, INGEN musik, ingenting! Dessutom gjorde vi två konserter på 55 minuter var. Som om inte det räckte hade de planerat in inte mindre än 8h rep för skiten!! Rep när vi gjorde i princip ingenting! Faktiskt blev jag så knäckt av repen att jag för första gång någonsin låtsades som att jag hade något annat, och drog några timmar tidigare. Jag stod inte ut!

Som ni hör och ser gjorde vi "n'importe quoi". Vi spelade lite slumpmässiga toner när vi orkade, och gick runt försökte få tiden att gå där emellan. (Och ja, jag filmade under konserten! Det kändes som stämningen tillät det)

Som ni förstår kan man inte spela C i 55 minuter utan att bli galen. Så det slutade ju med att vi gick runt och snackade, stod med mobilerna, spelade Davids trombonkonsert o.s.v Här ser ni oss under en "konsert" ;)

Här ser ni oss i slutet av konserten när alla står och spelar samtidigt... starkast vinner! Visst känner man bara att man älskar trombon i såna här lägen? Och fråga mig inte varför vi hade pannlampor. De sa att vi skulle, och vi lydde. Det värsta med hela projektet var dels att de själva tog det så seriöst och inte insåg att det var skit, och dels att det faktiskt hade kunnat göras så bra! Om de för det första hade smällt upp filmen på väggarna och sen strukturerat upp så att det blev något samband mellan det vi spelade och det som utspelade sig i filmen. Det hade kunnat bli grymt om de lagt ner lite tid på det! Istället blev resultatet det ni såg. 

Åh, just det! Vi spelade gratis! 

För er som bor i Sverige kan det säkert kännas overkligt, men för några månader sedan var det sommar i Sverige! Och sommar i Sverige kan vara riktigt trevligt när det är fint väder, vilket det verkligen var den här sommaren. 

Nästan direkt när jag kom hem till Sverige, åkte jag till vårt sommarställe i Odensvalehult, några mil ifrån Lönneberga. Cecilia, jag och Cissis två hundar Milly och Alice bodde där i ca 1 vecka. Det finns inte internet (förutom på mobilen då), ingen TV o.s.v Perfekt för att vila upp sig tänkte jag! Men från början var konstrasten till Paris lite väl stor, och jag blev nästan stressad av att inte ha något inplanerat. 

Men ganska snabbt kunde jag istället njuta av att det var mer eller mindre konstant sol, 28-32 grader och att jag inte hade några måsten! Cykla genom skogen för att ta kvälldopp i en långgrund sjö, ligga och sola på vår stora gräsmatta, grilla på terassen (när det inte var grillförbud) och äta trädgårdens plommon är bara några saker som jag inte kunnat göra på samma sätt i Paris.

Någon vecka senare kom Therese och Michael, med familj, till Odensvalehult. Och vi kunde då fira Simona, som fyllde 3 år!

Havet i all ära, men en spegelblank sjö mitt i Småländska skogen en tyst sommarkväll är svårt att slå! 

Nicholai och Alexander visar sina akrobatiska färdigheter.

Några dagar senare åkte vi till Västervik och tog en båt ut till Hasselö i Västerviks skärgård.

Den här gången var vi egentligen ingenting i själva Västervik, men det är annars en mycket trevlig sommarstad. Enligt mig tillhör den kategorin Småländska urcharmiga städer (tillsammans med t.ex Kalmar, Eksjö och Vimmerby) i kontrast till kategorin Småländska skittråkiga städer (med orter som Nässjö, Hultsfred, och Högsby).

Båtresan var cirka en timme lång, och bjöd på många fina vyer. 

Gränsö slott, där för övrigt min kusin Louise hade sin bröllopsfest för ett par år sedan. 

Visst är det en gullig båt?! Eller fin kanske man snarare ska säga. Jag har en tendens att kalla allt för gulligt... 

Vi kom inte jättelångt ut på havet, men ändå tillräckligt för att få den här utsikten. 

Professionell fotograf på resan var Nicholai!

Professionell humörshöjare och knata-påare var Benjamin. Den här bilden på honom skulle ju kunna vara skolexempel på gå-på-tur-gångarten

Här ser ni nästan hela gänget som var där. Jag står bakom kameran, Nicholai och Benjamin gömmer sig någonstans och Cicci skymtar man bara lite bakom Krille. 

Om vi bortser från att allt det sönderbrända gräset i vanliga fall brukar vara grönt, är det en ganska typisk smålandsbild. Röda stugor, stengärdsgård, stenar, lite småkulligt, och en grusväg. 

Eftersom jag själv för tillfället inte är så sugen på att bo på landet i Småland, kan det kanske ibland låta som att jag inte är så förtjust i Småland. Men jag måste säga att jag tycker att det finns få ställen som slår östra Småland i hur fint och idylliskt det kan vara. Där det är fint är det riktigt fint. Dessutom har östra Småland kanske Sveriges bästa väder, med de varmaste sommrarna och, för södra Sverige, relativt snörika vintrar, och betydligt mindre regn än västra Sverige. 

Små båthus vid vattnet

Stranden var väldigt fin den med. Och med 30 grader och inte ett moln var det helt underbart att ligga och sola! Jag är ledsen för alla som fick hus och mark nerbrändt, och för bönder och djur som inte mått bra av värmen. Men om jag ska tänka helt egoistiskt, för mig som semesterfirare, var den här sommaren den bästa jag upplevt i Sverige!

Men man kan inte bara hålla till i Lönneberga en hel sommar! Så jag åkte upp till Umeå och Vännäs och hälsade på släkt och vänner. Jag har inte mindre än 33 kusiner i Umeåtrakten. Jag träffade långt ifrån alla, men hann ändå träffa ett gäng, vilket var riktigt roligt. Här ser ni Peter, Birgitta, Salome och Angelica (som stod ut med att ha mig boende hos sig i en vecka! Tack!) i Vännäs. 

Efter en mycket försenad hemresa från Umeå, kom jag tillbaka till Lönneberga för mitt yngsta syskonbarn, Celinas, dop. 

Jag hann även bli riktigt bra vän med Eliah. Det är annars ett stort projekt att vinna hans gunst! Han är aningen blyg, och dessutom är han lagom ointresserad av att leka med en gammal gubbe (för en tvååring måste jag med mina 27 år vara en gubbe) som envist bestämt sig för att vara en del av hans liv. Men när jag väl mutat honom tillräckligt för att vi skulle bli bästisar blev vi riktiga BFF. 

Men man kan inte vara i Sverige utan att spendera tid i Stockholm! Och kan man då göra så att man går en musikkurs halva dagarna och träffar kompisar resten av tiden, då har man ju lyckats få till något riktigt bra! Här ser ni en fet brassensemble på kursen som spelar ett riktigt maffigt verk av Strauss! 

Och här får ni en mobilbild från Djurgårdsbron. Det är härligt att se att Sverige ligger kvar och fortsätter vara precis som vanligt, även när jag inte är där! Men efter nästan 6 veckor i Sverige blev det dags att återvända till Paris för lägenhetsbyte och ett nytt läsår. 

Nu har jag äntligen lyckats skaffa internet till min nya lägenhet, så nu kan jag, väldigt långt senare, lägga upp ett sista inlägg från sommarens resa. Rom är en stad som länge har lockat mig. Både på grund av all historia, men också för arkitekturen och kulturen. Så det var helt fantastiskt att komma till Rom. När tåget började rulla in i förorterna till Rom, såg det ut som skit! Bokstavligt talat. Men när vi väl kom till de centrala delarna av Rom var det underbart!

Det är här Castel Sant'Angelo som byggdes för nästan två tusen år sedan! Från den här borgen har det byggs en tunnel till Peterskyrkan, som ligger några hundra meter bort, så att påvarna skulle kunna fly. 

Floden Tibern, som går genom staden.

Den här bilden tog jag med bara för att det ser precis ut som i Paris. Både byggnaden och karusellen skulle kunna vara tagna direkt från Paris =)

Men byggnaden är ändå i högsta grad Italiensk. Här håller nämligen högsta domstolen till. 

Inte så långt ifrån ligger torget Piazza Navona.

Jätteklyschigt italienskt. Förmodligen en ren turistfälla!

Rom satsar hårt på fontäner så det finns en på de flesta torg. Och jag förstår dem. De är ju uppenbarligen mycket duktiga på att göra fina fontäner, så då kan man ju lika gärna gå all in. 

Vid torget lågt en snobbleksaksaffär. Jag förstår inte helt syftet med en sån affär, för barn brukar oftast inte bry sig så mycket om leksakerna är jättedyra, och vuxna leker inte med leksakerna. Eller?

Men oavsett så fanns det många fina saker i affären. En fiolspelande barbiedocka någon?

Eller vad säger ni om det här godsdjuret? Ganska välgjort!

En man på torget gjorde en gatushow som faktiskt var riktigt rolig. Och han lyckades få fyra killar ur publiken att göra det här konsstycket! :D

Här ser ni Pantheon. På antiken var det ett tempel till alla romerska gudar, men sedan 600-talet är det en kyrka. Det här är alltså originalet som sedan Panthéon i Paris har inspirerats av, 1600 år senare. 

Lite annorlunda gatlampor än gatlyktorna hemma i Lönneberga! ;)

Kristian och jag hade aldrig tidigare varit i Rom, så vi ville göra alla måste-sevärdigheter. Så vi gick till Vatikanmuséet. Alla varnade för lång kö, så vi åkte dit till när det öppnade, och fick ändå komma in relativt snabbt. Här se ni en trädgård i Vatikanstaten med Peterskyrkans kupol i bakgrunden. 

Jag borde verkligen komma ihåg vad det här var, och vad den står för. Men det har jag glömt. Men den är ganska fin ändå! Och den snurrade!

Den här tog jag med bara för att den är så lik min kompis Daniel Karlsson. (Daniel, om du läser det här får du inte ta illa upp. Det är en komplimang! )

Långa gallerier och salar med statyer och tavlor. Ganska snabbt blir man lite mätt på det. Men däremot blir jag aldrig trött på själva byggnaden. Om man bara fick bort turisterna och kunde få gå där i en lite mer "autentisk" miljö, så hade det varit underbart. 

Utsikt från vatikanmuséet. 

Säga vad man vill, men de la ner en del arbete på sina tak, väggar och dörrar!

Fast det här taket orkade de inte lägga ner riktigt lika mycket energi på. De orkade inte göra någon stuckatur, utan har istället bara målat ett slätt tak, så att det ska se ut som stuckatur. Det blev ändå ok. Bättre än om jag målat det... 

Det är säkert någon duktig konstnär som gjort den här, men jag skrattade så hårt när jag såg den. Kolla Jesus min och armar. Ser ut som han flaxar till när efter att någon skrämt honom. Och kolla sen lärjungarna. Han som är närmast Jesus till vänster...     Det är nästan på gränsen till blasfemi att föra en sån här tavla och hänga upp den i Vatikanstaten. 

Men det här är i alla fall målat av en duktig konstnär. Det är Michelangelos målningar i sixtinska kapellet. Och mitt i bild ser ni hans superkända målning Adams skapelse. Jag måste erkänna att jag trodde att den skulle vara mer framträdande än den var. Men allt var naturligtvis mycket fint!

Efter vatikanmuseet var det dags för Peterskyrkan och Petersplatsen. Peterskyrkan är världens största kyrka, och jag tror alla känner igen Petersplatsen där det brukar krylla av folk vid viktiga händelser i katolska kyrkan. 

Marcus och jag älskar utsikter, så vi betalade för att få gå upp i själva domen. Den är ju inte extremt hög, men det kändes som att bestiga Mount Everest (som jag naturligtvis vet precis hur det känns) eftersom det var så sjukt varmt. Och dessutom blev trappan smalare och smalare och började luta mer och mer. 

Men all trängsel med svettiga turister var värt sin möda när vi väl kom till utsikten. 

Petersplatsen, och bortom den kan ni se Castel Sant'Angelo. 

Det här är Vatikanstatens motsvarande till Riksdagen. Vatikanstaten är ju världens minsta självständiga stat. En halv kvadratkilometer stor. Det är ungefär lika stort som gamla stan i Stockholm. Ett behändigt litet land!

De här männen är inte clowner, utan de tillhör schweizergardet, vilket kan sägas vara Vatikanstatens armé. 

En del menar att man ska undvika turisställen som t.ex Fontana di Trevi. Jag håller inte med. Det är ju jättefint, och måste ses! Sen behöver man inte stå där hela dagen. Men åtminstona gå förbi och se det. 

Nästa sevärdighet är då Spanska trappan. Den kan jag väl i och för sig hålla med om att den är aningen överskattad. 

Men man hade en fin utsikt från toppen av den!

Terrazza del Pincio

Pincio är en av Roms många kullar. Det är inte en av de sju originalkullarna, men har legat innanför stadsmuren sedan 200-talet. Och oavsett fick man en fin utsikt över Piazza del Popolo. 

Vart man än går i Rom så kommer man fram till pampiga byggnader, storslagsna torg, eller små mysiga gator. Det finns alltid något att upptäcka! 

Jag tycker verkligen att Rom förväntade det jag hade hoppats på. En väldigt bra balans av mäktigt och idylliskt.

Vem vill till exempel inte sitta på de här uteserveringarna och slappa i värmen?

Men Rom är Rom, och det är viktigt att inte råka "glömma" Colosseum. 

Colosseum gör sig faktiskt ganska bra på kvällen också!

På kvällen samlades en hel del romare och satt och drack vin och snackade med utsikt över Colosseum. De vet hur man njuter av livets goda!

Kristian och jag ville även gå in och titta, så vi åkte dit på dagen och fick se inne i arenan. Ärligt talat hade jag nog förväntat mig att den skulle vara ännu mer välbevarad. De här gångarna i mitten är tydligen källargångarna där de hade djuren som de sen skulle ha ihjäl på arenan. En väldigt vidrig tradition att se på när både människor och djur har ihjäl varandra. Och i Spanien har man ju fortsatt traditionen av att underhållas av djurplågeri. Sjukt och tragiskt!

Men tänk vilken tur att man inte rev Colosseum. Fatta vad Rom vinner på att ha kvar sina antika byggnader!

I närheten av Colosseum ligger Forum Romanum, som förr var ett torg, och nu är ett område med många ruiner från antiken. 

Det är något väldigt vackert med ruiner i harmoni med växter.

Utanför Forum Romanum satt några gatumusikanter och spelade "Volare". Väldigt publikfriande och klyschigt, men och väldigt trevligt, med en riktig italiensk atmosfär!

Kyrkan Santissimo Nome di Maria

Ytterligare en av Roms fantastiska byggnader. Viktor Emanuel-Monumentet som byggdes till kungen Viktor Emanuel II, som var det enade Italiens första kung i andra halvan av 1800-talet. 

Uppför den här trappan lurade jag Marcus och Kristian, eftersom jag var kartläsare och jag menade att det var hit man skulle gå för att komma till Senatspalatset. Den ser kanske inte så hög ut, men den var hög, speciellt i 35 graders värme. När vi väl kom upp, upptäckte jag att vi skulle ha tagit trappan som var precis bredvid. 

Men när vi nu ändå tagit oss upp för hela trappan kunde vi lika gärna gå in i kyrkan som låg där och titta. En vacker kyrka!

Till sist kom vi ändå fram till senatorspalatset på Kapitolieplatsen. Den här byggnaden är tydligen ganska central i serien Suburra som Marcus har sett. 

Det var den här, betydligt behändigare trappan vi skulle ha gått. 

På tal om Suburra, så är det en stadsdel i Rom, där serien till stora delar utspelar sig. Så vi tog en tur till stadsdelen också, och åt en riktigt god middag. 

Jag ber om ursäkt för att det blev så många bilder. Men om ni inte orkade se dem kunde ni bara sluta läsa helt enkelt ;) 

Rom var en ganska fantastisk stad enligt mig. På många sätt liknade den Paris, med pampig arkitektur, mysig och gemytlig känsla, matkultur o.s.v Och det kanske inte är en slump att Paris och Rom bara har varandra som riktiga "vänorter". De har en devis som är

"Seule Paris est digne de Rome ; seule Rome est digne de Paris"

eller på Italienska 
"Solo Parigi è degna di Roma, solo Roma è degna di Parigi "

("Endast Paris är värdigt Rom; endast Rom är värdigt Paris")

Det pyttelilla landet Moncao ligger knappt två mil ifrån Nice, så när vi var i Nice passade vi på att ta en buss dit. Själva bussresan är halva nöjet, för man åker på fina vägar längs med den bergiga kusten, med alla fina villor och den imponerande naturen. 

Moncao är ett furstendöme, och i det här palatset bor fursten Albert II.

Monaco är så fruktansvärt rent så att det nästan ser lite oäkta ut! Kolla furstens palats. Ser det inte lite ut som Disney land? 

Den gamla staden i Monaco är en liten mysig stadsdel med smala gator, uppe på ett berg i västra delen av Monaco. Det är i gamla stan som furstens palats ligger. 

Och här finns också en ganska stor (och ren) kyrka. 

I den här viken är det lite modernare lägenheter och det finns som tur var också plats för ens båt, så att man inte behöver gå flera hundra meter till sin båt som en tredje klassens medborgare.

Längs med bergskanten finns en fin park med en härlig havsutsikt.

Så här ser offentliga toaletter ut i Monaco. 

I Monaco är många väldigt rika, och dessutom kommer många rika dit för en lyxsemester. Så man kan se en del smådyra båtar i hamnen. Jag kommer inte ihåg exakt vad den här båten kostade, men Kristian kollade upp det och jag har för mig att det var kring 250 miljoner. 

Här ser ni en stor del av landet. Allt som är bakom höghusen är Frankrike. Egentligen tycker jag väl inte att Monacos arkitektur är så fantastiskt fin. Åtminstone inte när man ser den på håll. 

Men när man kommer närmare ser man att det är ganska hög standard på husen.

På andra sidan viken med båtarna ligger Monte Carlo. Monte Carlo är alltså inte namnet på staden i Monaco, utan är namnet på en stadsdel som ligger på ett berg mitt emot gamla staden. Här ser ni det berömda kasinot. 

Fina bilar är ingen ovanlig syn i Monaco.

Här ligger också det berömda hotellet Hôtel de Paris

Förra gången jag var i Monaco minns jag att det stod en skylt att man inte fick gå in i kasinot om man inte hade finkläder, d.v.s kostym eller motsvarande. Den här gången var det inget problem att åtminstone gå in i lobbyn på dagen. 

Det är ju helt klart en fin byggnad! 

Monaco är ju bland annat känt för sin Formel 1-tävling, som körs varje år, så för att fira det har de ställt ut en staty av en bil. Jag tycker mer det ser ut som en hyllning till Ahlgrens bilar. 

Det finns inget krav på att ens bil ska va fin i Monaco, och man ser många turister och invånare som kommer med vanliga bilar. Men man ser också oproportionerligt många fina bilar. Vi såg en mängd svindyra bilar och gick förbi flera lyxbilsbutiker, vilket det kanske inte finns i de flesta städer med 38 000 invånare. 

Den här läckerbiten skulle det vara roligt att ta en tur med! 

De bostäder vi såg till salu i Monaco hade ett kvadratmeterpris på ca 700 000kr. Det är helt sinnessjukt! Vad är det då som gör att folk så gärna vill bo här? Det är lika fin natur, och lika fina hus i Frankrike bara någon km bort. Anledningen är nog framförallt att de som flyttar till Monaco bara behöver betala 5% skatt, och de som är födda där betalar ingen skatt alls. 

Vi avslutade Monacoturen med en trerätters i gamla staden. Det var förvånansvärt normala priser. Men turisterna måste ju ha något att äta också, så allt kan inte kosta kosing. 

Efter Nice och Monaco tog vi tåget några timmar bort till Genua i Italien. 

Här bodde vi på en liten båt! Egentligen härligt, men det var så fruktansvärt varmt så för att kunna sova på natten var vi tvungna att ha dörren öppen, och så fort jag hörde ett ljud trodde jag att det var någon som skulle stjäla min kamera och trombon.

Precis som många andra sydeuropeiska städer, hade Genua många små röriga gator. 

Jämfört med Nice och Monaco var Genua inte alls lika rent och lyxigt. Men å andra sidan betydligt billigare och ändå en fin, trevlig stad!

Ett slott... eller åtminstone en viktig byggnad. Jag vet ärligt talat ingenting om byggnaden, men den var fin!

Jag gillar utsikt, så jag drog med mina bröder upp på stadens bergssluttning.

I jakten på bästa utsiktspunkten gick vi upp och ner för små gator och trappor. Alltid på jakt efter ett bättre ställe. 

Tillslut kom vi upp och fick den här utsikten!

Men vi var inte helt nöjda, så vi drog vidare uppåt. Det kaaan ha varit så att jag lovade att det skulle finnas en ännu bättre plats bara en liten bit bort. Det kan också hända att åtminstone ena brodern var ganska trött på att gå uppför.

Kanske var det också så att den där perfekta platsen jag tänkte på inte fanns, men att vi då redan gått så långt att det inte var lönt att vända. En och annan avspärrning kan också ha passerats. Men oavsett så fick vi en fin gåtur!

Och vi fick en utsikt!

Kolla det här bara! Är det inte härligt? De italienska Alperna!

Som tur var fanns det en bergbana, så vi behövde inte gå varken hela vägen upp eller ner. Våra ben tackade och tog emot erbjudandet.

Efter Genua åkte vi till Viareggio, där jag tyvärr inte tog några bilder. Staden var i sig själv ganska tråkig, men hade en lång fin strand. Så vi solade, badade, spelade kort och käkade god mat. När det gäller mat i Italien kan man byta ut ordet mat mot pizza. De är inte rädda för att uppfylla sin egen stereotyp. I både Genua och Viareggio var det på riktigt svårt att hitta något annat än pizza. Och var det inte pizza så var det pasta. Tro mig, jag älskar pizza, men två pizzor om dagen blir lite mastigt i längden. Men letade man riktigt noga kunde man hitta fiskrestauranger också. Det var de tre alternativen som fanns. 

Men allt matsnack åt sidan. Efter Viareggio åkte vi ett kort besök till Pisa. Man måste ju ha sett tornet lixom!

... och ta "välta tornet-bilder"

Men jag kan inte säga att det är överskattat. Det är ju jättefint...

... och lutar jättemycket! Precis som ett lutande torn borde!

Även jag fastnade på bild framför tornet och kyrkan. Tornet är alltså ett kyrktorn som hör till kyrkan. (och jag är gubben som står längst fram till vänster i bild) 

Hur fint är det inte?!

Och här står vi tre bröder tillsammans   

Vi hade fått höra att Pisa var en jättetråkig ful stad, förutom tornet. Jag håller inte med. Det finns absolut finare städer, men den var ändå både fin och mysig!

I Pisa såg vi förresten också VM-finalen i fotboll, samtidigt som vi åt den äckligaste pizzan (Det var den enda pizzan i Italien som inte var god) jag ätit hittills. En riktig fotsula till pizza. Tur att ananasen var god i alla fall! De flesta italienarna verkade hejja på Kroatien, vilket kanske inte är så konstigt eftersom Frankrike är ärkerivalerna. Men som alla redan vet, vann Frankrike, och jag var på mycket gott humör! Det sjuka var att Marcus innan matchen tippat på att det skulle bli 4-2 till Frankrike. Både Kristian och jag garvade åt honom, men det visade sig att han hade rätt till sist! Sjukt!

Med den här kvällsbilden från Pisa, säger jag godnatt från Paris. Snart kommer sista inlägget från resan, när vi var i Rom. 

Nu ligger jag en månad efter i tiden, men i juli gjorde jag en liten resa med mina två bröder. Vi började hemma hos mig i Paris, som Kristian besökte för första gången. Eftersom det var första gången för honom, kunde jag visa alla klassiska ställen i Paris, och naturligtvis slottet i Versailles. 

Jag har själv varit inne i slottet vid flera tillfällen, så jag hoppade det den här gången och solade mig i parken, medan Krille kollade på hundratals olika guldklädda föremål inne i slottet. 

I parken hade de fontäner som var programerade i takt till musik. Det var svårt att fånga på bild att de var synkade, men ni får ta mitt ord på det. 

På lite olika ställen i parken öppnar gångarna upp sig för något byggverk som Ludvig XIV ville skryta med på sina fester. 

Efter att vi varit i stora slottet och stora parken, gick vi till det mindre slottet som heter Grand Trianon, där Ludvig XIV och hans fru brukade hålla till när de ville komma bort från det storslagna hovlivet i stora slottet. 

För min del verkar dock slottet vara tillräckligt storslagset för att jag skulle kunna bo där! Ett litet biljardrum... 

... och en liten anspråkslös gång. Helt som jag vill ha i mitt lilla ödmjuka hem. 

Trädgården är inte heller så pjåkig. 

Ett guldstaket är ju också ett minimikrav för att jag ska sätta min fot där! 

Men om man som Marie-Antoinette, ibland blir trött både på stora slottet, och det lilla slottet, är det ju skönt att man har ett ännu mindre slott, med bara en liten gullig trädgård.  

Fast helt ärligt, vem vill bo i ett sånt här sunkigt skjul?

Men om någon fått för sig att Marie-Antoinette inte var en kvinna av folket så har de helt fel! Hon lät nämligen bygga en jordbruksby invid sitt lilla skyffe för att riktigt svärta ner händerna!

Det här var hennes hus i byn. Nu kunde hon riktigt sätta sig in i hur den fattiga bondebefolkningen levde i Frankrike på 1700-talet

Enligt vad jag hört, kom hon fram till att bönderna hade det riktigt trevligt och mysigt, där de bara kunde vandra runt i naturen hela dagarna och äta färska grödor. 

Tillbaka i Paris gick vi bland annat en sväng förbi botaniska trädgården, där de också har en slottsliknande byggnad. 

Förutom att kolla på Paris, hann vi kolla både Sveriges och Frankrikes VM-matcher, gå på bio, käka god mat, bli manglade på nattbussar m.m. 
Men något som jag faktiskt aldrig gjort är att åka upp i Eiffeltornet när det är mörkt! Så det gjorde vi. Här ser ni Champ de Mars, rakt fram, med militärhögskolan i andra änden av parken, Tour Montparnasse är skyskrapan en bit bort, och den upplysta kupolen till vänster är Dome des Invalides. 

Här kollar jag rakt söderut. 

Riktning nordost, med pariserhjulet i Tuilerieträdgården, och Louvren är den upplysta byggnaden strax till höger om den.

Riktning väst, med Palais de Chaillot, och Trocadéro i förgrunden. En bit bak ser ni ett mörkt område som är den stora Bologneskogen, och bakom det kan ni skymta affärsområdet La Défance. 

Och på tal om la Défance, så får ni se några bilder här. Det var otroligt varmt den dagen, så det var riktigt skönt att kunna svalka fötterna i vattnet.

Efter Paris, tog vi tåget ner till Nice vid franska Riviäran. 

Gamla staden i Nice liknar på många sätt Stockholm. Det är betydligt mer färg på husen än det är i Paris, och gatorna är trånga och mysiga.

På väldigt många ställen i staden finns det små mysiga torg med uteserveringar. 

Längs med gamla staden går en lång park. 

Och jag lyckades hamna i parken när ett brudpar fotograferades i vattenångan. 

I Nice har de byggt en spårväg som går genom flera av de viktiga delarna i Paris. Det är ju något otroligt trevligt med spårvagnar i en stad! 

Just vid den här kyrkan minns jag att jag plockade mandariner när jag var här i januari för 5 år sedan. Jag var så fascinerad över att det fanns mandariner i januari. Men å andra sidan var de inte mogna och jag minns att de smakade som citroner!

Nice har en flera kilometer lång gratis strand som ligger i solläge hela dagen. Underbart! Och man kunde faktiskt behöva ta både ett och två dopp, för det blev duktig varmt när solen stekte på. Enda minuset är att det inte är en sandstrand. Fast jag tycker det är ganska bra, för det är så irriterande att ha sand överallt när man badat. 

Runt om Nice ligger flera berg, och helt inne i staden finns det en kulle med ruiner av ett slott. Och från den kullen har man en jättefin utsikt. Men man kan säga som så att jag såg nyduschad ut när jag kom upp, men jag luktade inte nyduschad... 

Här ser ni gamla hamnen

Och här är medelhavet i riktning mot Monaco och Italien. 

I stort tycker jag Nice är en supertrevlig och ren stad, med både strand och restauranger, utan att vara snobbigt fin och dyr som vissa andra städer på Riviäran.   

Nu har jag gått ett år på Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse de Paris (i fortsättningen förkortat till CNSMP, eftersom det är världens längsta namn) och en del kan nog vara lite intresserade av att veta hur skolan egentligen är, och kanske till och med är intresserad av att söka in hit. Så jag tänkte berätta lite, och det blir lite jämförelse med Kungliga Musikhögskolan (KMH) i Stockholm, där jag tidigare läst. Inte för att bestämma vilken som är bäst, för båda har fördelar och nackdelar, men för att se skillnader.

Lärare

Om vi börjar med det kanske viktigaste, lärarna, så är det naturligtvis duktiga lärare. Den ena läraren jag har, Fabrice Millischer, är en ung talangfull lärare som gör karriär som solist och lärare. Han har riktigt bra fysiska förutsättningar för att spela, och personligen tycker jag om hans musikaliska idéer, även om det kanske kan bli lite väl starkt och överdrivet ibland. Den andra läraren Jean Raffard sitter som solotrombonist (eller till och med ”supersolist”) i operan i Paris. Han är superbra på att se till att man gör det som står i noterna, att man är stabil i tempo och att det fungerar bra i orkestern. Kombinationen med en mer solistisk och en mer orkestral lärare tycker jag själv är väldigt bra, även om de ibland tycker helt olika om hur man ska spela.

Om man då ser hur det var i KMH, så tycker jag att mina lärare i Stockholm har varit helt unika! Både Sven-Erik Eriksson och Håkan Björkman har musikaliska ideal som stämmer i princip helt in på mina egna ideal. Jag har aldrig träffat någon som har sån koll på hur ambis och kroppen fungerar som Svenne, och Håkan är min stora idol vad det gäller musikalitet och teknik. Om jag skulle dela ut poäng så skulle lärarna på KMH få den poängen. Å andra sidan behöver det inte alltid betyda att jag utvecklas mest med de lärarna, för det finns så många faktorer som spelar in på det.

Elever

Att taggas av klasskompisar till att jobba hårdare är viktigt! Dessutom betyder det mycket att få spela ensemble och orkester på en hög nivå. Nivån på eleverna på CNSMP är generellt högre än på KMH. På KMH finns det riktiga toppar, men det är en betydligt lägre lägstanivå, än på CNSMP. Som exempel kan nämnas att antagningsprovet till kandidat på CNSMP för trombon är Dutilleux, och sats 1-2 av Tomasi. Det är verkligen inte lätta stycken för att komma in på kandidat. Jag hörde en som kom in i år, och han spelade de styckena otroligt bra. Det är egentligen helt naturligt att det blir så, för i Frankrike med sina 65 miljoner invånare finns två högre konservatorier. Konkurrensen blir hård!

Undervisningsmetod

En stor skillnad är undervisningsmetoden. På många instrument har man ofta instrumentlektioner tillsammans, som en masterclass. Så är det för trombon. Vi börjar dagen med gemensam uppvärmning ca 1 – 1,5h, sedan turas vi om att spela etyder, konserter och orkesterutdrag, medan de andra lyssnar. Man övar verkligen på att spela upp för folk, vilket är superbra för mig! Dessutom är lärare BETYDLIGT rakare här. En lärare säger inte att man spelar fint om man inte gör det. Jag tycker en del ibland kan gå över gränsen, och är man känslig för kritik kan man bli nedbruten. Men samtidigt älskar jag ärligheten och att de ställer skithöga krav på oss. Det är inte ok att komma till lektionen och vara dåligt förberedd. För mig är det helt rätt! I Sverige upplevde jag att man ofta var så rädd för att göra någon ledsen att man släppte igenom nästan vad som helst.

Spelstil

Jag har ganska ofta fått höra från folk i Sverige, att man har så speciell spelstil i Frankrike. Och fransmännen säger samma sak om andra länder. Jag tror att det är väldigt överdrivet! Kanske var det stor skillnad tidigare, men den är inte så stor nu. När jag gör på ett sätt i Sverige har jag fått kommentaren ”jag vet att man spelar så i Frankrike, men...” och i Frankrike har jag på exakt samma ställe hört ”jag vet att man spelar så i Sverige, men...”. Båda ville uppenbarligen att jag skulle spela på samma sätt egentligen även om de själva inte insåg det. Jag har fått höra samtidigt att jag låter väldigt fransk och väldigt svensk.

Men om man ska hitta skillnader så har fransmännen ibland ett lite annorlunda vibrato som gör att det låter väldigt fritt och lätt. De spelar ofta inte superkorta staccaton à la Christian Lindberg, utan gör generellt lite mer längd på tonerna, och många är så rädd för att använda tungan i legato att jag tycker det blir lite glissando, precis som i t.ex USA. Stockholmstrombonisterna har enligt min mening det snyggaste legatot! Men Jonathan Reith som sitter som solotrombonist i Orchestre de Paris, spelade på ett sätt som lät mer eller mindre exakt som Håkan Björkman i Sveriges Radios Symfoniorkester. Supersnyggt! Och då har Jonathan gått hela sin utbildning i Frankrike och Håkan i Stockholm. Det är det jag menar med att skillnaden inte är så stor längre.

Lektionsresurser

Man får ganska mycket lektioner. Jag får 1h med min huvudlärare i veckan, och 1h med min assistent. 2h/veckan är mer än i Stockholm. Eftersom vi ofta har gemensamma lektioner blir det lite annorlunda. Vi har i vanliga fall lektion 13-19 på tisdagar, samt 9 – 20 på torsdagar, och varannan vecka har vi en tredje dag med individuella lektioner. Några veckor har vi lektioner 5 dagar... det är för mycket! I Stockholm hade jag ca 1h/ veckan. Dessutom får man här lektioner i avistaläsning, orkesteravista, modern musik-avista, pedagogik, språk och mycket mer. Jag upplever att de har mycket mer resurser för lektioner här i CNSMP.

Stämning bland elever

Det här varierar alltid otroligt myket mellan klasser och år. Men i Sverige har Paris ett rykte om att ha mycket konkurrens och vara hård stämning. Jag känner inte alls igen det! Allt är öppet och man är väldigt ärliga, så alla i klassen vet vem som är riktigt bra, och vem som inte är så bra o.s.v Men jag upplever att just den öppenheten tar bort konkurrensen. Man vill att det ska gå bra för varandra och ger varandra beröm när man spelar bra. Går det inte bra kommer folk förmodligen skämta om det, men inte på ett oschysst sätt. Trombonklassen här är lite som en familj, där man gör allt tillsammans. Men jag tror jag har ovanlig tur med klassen.

På KMH kunde jag uppleva att det ibland (bara vissa personer!) fanns någon dold konkurrens där man visade upp en fin fasad men egentligen låg det avundssjuka under. Alla var rädda för att ge kommentarer, men innombords tänkte folk något annat än det de sa. Jag ska tillägga att de flesta är superstöttande och schyssta på KMH, och jag har trivts fantastiskt där! Speciellt med trombonisterna. Det är bara några människor som drar ned stämningen, och jag tror att man skulle tjäna på mer öppenhet även där!

Lokaler

CNSMP har en del väldigt fina lektionssalar och konsertsalar. Men som elev har man egentligen inte tillgång till dem. Övningsrummen är ofta ganska skabbiga och hyffsat små. Dessutom kan man inte boka rum, utan det är ett kösystem, vilket jag tycker är ganska dåligt. På KMH är det i och för sig ganska torr akustik i övningsrummen, och de dåliga övningsrummen är sämre än rummen på CNSMP, men på KMH har man ändå tillgång till alla lektionssalar och jag tyckte att jag i princip alltid fick ganska bra rum, och stod i princip aldrig utan rum. Konsertsalarna i nya KMH är superfina och härliga och i övrigt är KMH (på bilden) mycket fräschare och trevligare än CNSMP. Har man tur på CNSMP och får tillgång till de stora salarna är de fantastiska, men generellt är KMH nog ändå bättre, enligt mig. 

Jag kan ju också tillägga att allt tekniskt är katastrof på CNSMP. Det finns EN liten datasal med superdåliga datorer, och de två skrivarna man kan använda på skolan är i princip alltid trasiga eller slut på papper. Dessutom finns det inga notskrivningsprogram och musikprogram på de datorerna som alla kommer åt. De som går komposition eller ljudteknik eller liknande har ju tillgång till andra salar, men jag tycker ändå det är pinsamt för en känd musikhögskola att ha det så! På KMH finns det alltid tillräckligt med datorer, som fungerar bra, med schyssta program, och skrivarna fungerar som de ska! 

Seriositet/eget ansvar

CNSMP tar utbildningen på mycket störra allvar än vad KMH gör. På gott och ont. Frånvaro i CNSMP rapporteras och man får varning. Efter tre varningar blir man kallad till en ”Conseil de discipline”, och har man inte en bra anledning blir man sparkad från skolan. På riktigt! Men det positiva är att allt är organiserat. Vid alla terminsuppspel kallas en extern jury in, med trombonister från olika orkestrar, samt en juryordförande som inte är trombonist. Mina lärare sitter inte ens med. Man har obligatoriska stycken på kandidat och precisa regler för hur länge man ska spela o.s.v Nu på första året på master skulle jag t.ex spela 40 minuter. Utantill... :O
På KMH är allt betydligt flexiblare och mindre uppstyrt. I praktiken innebär det att mycket mer ansvar läggs på eleven i Stockholm, medan man detaljstyrs i Paris. Har man självdiciplin och motivation i Stockholm är det fantastiskt, men saknar man det kan man glida igenom sin utbildning utan att egentligen utvecklas så mycket. I Paris kan jag bli galen på att vi behandlas som gymnasieungdomar och detaljstyrs, samtidigt som jag vet att går man en utbildning i Paris så kommer man ha lärt sig en hel del när man kommer ut.

Det blev ett långt inlägg! Som ni ser, finns det enligt mig många fördelar och nackdelar på båda ställena. Jag har varit supernöjd i Stockholm, och är speciellt glad att jag gick mina första år på KMH, när jag kunde jobba upp en stabil grund. Men jag är också glad att gå mina sista år i Paris. Jag tror att CNSM är en skola där antingen blir man bra av den, eller så bryts man ner. Men jag kan absolut rekommendera folk att söka hit om man vill drillas hårt =)

Skulle någon undra om hur något är, så är det bara att fråga. Jag har alltid åsikter om allt ;)